Leva livet som mamma...

Det snöar ute och ska tydligen bli riktigt oväder under dagen. Helt otroligt att vintern har hållit i sig så länge nu, det är RIKTIG vinter liksom och jag älskar snön. Det enda negativa med det är att det jag inte kommer ut och går eftersom det är bökigt att ta med barnvagnen ut bland snödrivorna.
Jag skulle velat ha en skidbacke utanför dörren, det hade varit underbart. Tänk att få gå upp och ta på sig varma kläder, knäppa på sig pjäxorna, ta på sig hjälm och goggles och sen gå ut och ta på sig skidorna och svänga ner i backen i full fart. Pricken över i:t skulle ju vara en riktigt lång offpist med pudersnö. Härligt :o)

Men slut på drömmarna, vad ska man hitta på idag tro? Laga mat till Emilia och frysa in och fixa lite här hemma. Sen ikväll är det Robinson på tv, ska tydligen visas idag, imorgon och på lördag. Så ikväll blir det ju tv såklart.

Men nu ska vi äta sen frukost.

Läs vad jag skriver, det är INTE 2-åringen som irriterar mig utan föräldrar som pratar på samma sätt som barnet. Vad är det som är så otydligt?

Och jag skriver saker om min dotter som gör mig stolt, vilken förälder gör inte det?? Därav skrev jag vad fotografen sagt. Och det är inget som är känsligt som jag frågat om utan jag försöker förklara vad jag menar, men det verkar inte fungera så bra.

Idag har vi varit på 2-årskalas och det blev en Nicke nyfiken film som blev väldigt uppskattad. Emilia är övertrött och vill nu absolut inte sova vilket hon behöver eftersom hon inte sovit något idag.

Fick en kommentar på inlägget igår, det är alltid roligt. Och jag måste ju ge lite tankar på det såklart :o)
Det skrevs i kommentaren att det är jättetöntigt av mig att störa mig på det där med att 2-åringens mamma inte lär henne att säga Emilia istället för Ella och det skrev jag ju själv att jag tycker jag är töntig med det. Det skrevs att en 2-årings ordförråd inte är fullt utvecklat vilket jag är FULLT medveten om, och att man som förälder inte kan kommentera allt barnen säger "fel" och det förstår jag med. Jag var nog lite otydlig i vad jag menade så jag ska förklara mig lite. Jag menar alltså inte att mamma/pappa ska säga "Nej lilla vän nu sa du fel, såhär ska det vara..." utan jag menade att mamma/pappa kan när de säger ordet eller namnet själva säga rätt istället för att återsäga ordet som barnet säger "fel", blev det tydligare nu?
Sen måste jag fråga när jag har skrivit att JAG tycker att vi har ett A-barn??? Det var ju ändå fotografens ord!

Fattar inte vad det är för fel på mig. Men jag irriterar mig på så mycket saker som egentligen är obetydliga. Tycker t ex inte om att Emilia's kusin (2 år gammal) kallar Emilia för Ella, fast egentligen är det ju inte det som stör mig utan att hennes mamma inte säger att Emilia heter just Emilia och lär sin dotter att säga det istället. Töntig jag är va?! Skulle kunna skriva hur många saker som helst som stör mig, men det är ju så fjantiga saker så jag skäms för mig själv.
Jag tror att det är vitaminbrist eller nåt som får mig att störa mig på sånna här små saker!! Eller vad tror ni?

Nu ska jag snart sova, Emilia sover och hon fick smaka på bolognesen förrut och det gick hem :o) hon mumsade med nöjd min.

Kärlek till er alla!

Nu har jag och Emilia varit och veckohandlat. Emilia fick en stooooooooooooooor nallebjörn, det var rea på den och jag kunde bara inte låta bli. Tog inte så lång tid att hanlda idag, det var skönt.

När vi kom hem så körde jag ner bilen som vanligt utanför dörren, vi brukar ju stå med bilen på gräset här utanför men nu är det så mycket snö så det går inte. Men eftersom jag handlat så körde jag som sagt var ner bilen, lastade ur och ska precis sätta mig i bilen och köra upp till parkeringen.
Då kommer en tant som bor i ett av radhusen längre bort gående och stannar framför bilen, suckar och säger surt
"ja ha, och hur har du tänkt att jag ska komma förbi här då?"
Jag sa inget utan satte mig i bilen, tanten gick förbi, nog var det lite tajt men inga problem att gå förbi. Jag körde irriterad upp och parkerade bilen. Jag blir så trött på sura tanter, precis som att jag visste om att hon skulle komma gående där när jag parkerade bilen några minuter tidigare?!

Nu har vi ätit mat och är mätta och nöjda, i alla fall jag och Micke. Emilia är inte riktigt på humör idag, gråter och gnyr lilla stumpan, så söt och ändå har hon fått en stoooor nallebjörn.

Nu ska vi ta och spackla lite :o)

Titta vad duktig jag är, JAG SITTER ALLDELES SJÄLV! Mamma satte mig på golvet efter att jag ätit och när hon släppte mig så satt jag kvar, gissa om mamma blev förvånad :o) Jag har nämligen inte gjort detta innan för då har jag vinglat väldigt mycket så mamma och pappa ska vara hos mig och hålla i mig, men idag var jag redo för min första uppvisning. Jag lät mamma ta kort så hon kan visa pappa och visa er!

Svar: Ja, till och från.

Emilia har ju som jag skrev tidigare idag fått "gnällsjukan". Utvecklingssprång är ett annat begrepp. Vardagen med henne är inte lika enkel som den varit innan. Jag känner igen det från tidigare utvecklingssprång, det är exakt samma mönster. Hon är gnällig, vill inte ligga själv, vill inte vara själv, vill ha nappen mer, har svårare att somna och somnar inte utan nappen. Så det är inget nytt egentligen, för hon har varit sån i varje språng. Läser boken "Växa och upptäcka världen" av Hetty van de Rijt och Frans X. Plooij och denna bok stämmer så bra och gör föräldraskapet lite enklare.
Men trots att jag känner igen hennes beteende så står jag här med skägget i brevlådan och kommer inte loss. Jag vill ju fortsätta att göra "som vanligt", men det är inte alltid så lätt när det inte hjälper lika snabbt som annars. Då gäller det att vara konsekvent och hålla sig till "planen". Och det är ju jättelätt! Eller inte!
Då tänker jag som så här: Om det inte går att vara konsekvent nu, hur ska det då gå när Emilia blir större??? Jag kommer misslyckas helt och hållet att uppfostra henne. Ja, nu är jag ju inte själv om att uppfostra henne, Micke är ju där också såklart, men jag är ju jag och kan ju bara tala/skriva för mig själv.
Känner mig så dålig som mamma som känner att jag t ex vill att Emilia ska kunna somna utan nappen och så gör hon inte det nu, för det mesta går det utan fast inte just denna period, så ger jag henne nappen och hon blir nöjd och somnar och allt borde vara frid och fröjd, eller? Nej, inte inom mig för jag var ju inte konsekvent!! Men spelar det egentligen någon större roll, Emilia är ju bara 7 månader och det finns ju tid att sluta med napp, så nej det är väl inget större bekymmer. Måste intala mig det, men det är inte så lätt.
Hänger ni med i mitt tänk?? Undrar just om jag är själv om att tänka på sånna här saker...?

Ska ta och sova nu, jag blir trött av att fundera.

Kärlek till er alla!

Vad är det för dag idag? ......................... Torsdag ja, var tvungen att fundera lite, hänger inte riktigt med när man går hemma och är ledig. På fredagarna brukar Micke säga "Oh älskling vad härligt, nu är det helg!" Han är ju ledig och hemma och tycker det är underbart medans skillnaden för mig är att Micke är hemma, TV-tablån ser annorlunda ut, det kommer ingen post och ja i övrigt så är det som vanligt för mig. Det ska ammas, bytas blöjor, matas, nattas, tvättas, torkas kräk, lagas mat, diskas osv. Ni som är mammalediga eller har varit känner igen det antar jag eller? Är det några mammalediga som läser bloggen tro? Vilka är ni som läser? Lite nyfiken blir man ju faktiskt.

Emilia var för söt igår, eller ja hon är ju ALLTID söt, men igår var hon extra söt när hon åt gröt och vi åt middag så satt hon och fnittrade HELA tiden, men vi vet inte åt vad. Såg för jädra skön ut :o)

Måste lägga in ett kort och visa Emilia när hon ligger under babygymmet, hon har nämligen tagit det här med babygym till en helt ny nivå. Hon flyttar omkring det och utövar tyngdlyftning och ligger bokstavligt talat under gymmet och så måste man ju smaka på det också. Kolla ska ni se.

Hos mig är den inte i alla fall, det är en sak som är säker. Orkar inte göra något alls, bara sitter här och tänker på vad som BORDE göras. Och då blir jag ju trött eftersom hjärnan inte skiljer på tanke och handling. Men jag har väl gjort lite nytta i vart fall, har letat efter möbler och så till Emilia's rum och ska nu skriva ut dessa bilder och göra en mindboard (tror det heter så) och se om det funkar ihop. Vill ju ha en "röd tråd" i hennes rum så det inte bara blir en massa blandat.

Ska nog lägga mig på soffan en stund innan Emilia vaknar och vi ska äta lunch.

Första natten i eget rum för Emilia gick jättebra. Hon sov gott och jag sov gott och Micke hade det bra på jobbet. Jag vaknade dock väldigt tidigt imorse, men det brukar jag å andra sidan göra när Micke jobbar natt. Nu har jag precis fått i mig lite frukost och ska gå ner och ta upp Emilia som ligger i sin säng, sen ska vi ge oss ut i vintervädret och åka och handla på MAXI.

Si jo läjter :o)

Jag blir så arg och ledsen när jag läser om jakten på varg som pågår i dagarna. Det ska skjutas 27 vargar i vårt land eftersom det tydligen är för många och att det är hög inavel. För många?? Enligt offentlig statistik lever runt 250 vargar fritt i vårt avlånga land, det är väl ändå inte för många? Jo tydligen är det så, för regeringen har beslutat att runt 210 vargar vore lagom. Vad har vi människor för rätt att bestämma över vargarnas antal? Visst, det är fruktansvärt att t ex fåruppfödare får sina djur dödade av vargen, men då får man väl försöka hindra vargen från att komma åt fåren. Vargens huvudsakliga föda är älg och vissa jägare menar på att det är orättvist att vargen får jaga älg året runt och jägarna bara får jaga älg en gång om året. Patetiskt tänkt tycker jag, vargen var här långt innan oss och har full rätt att jaga sin föda när de vill.

Inaveln då? Ja det är ju inte bra med inavel, men hur ska avskjutning av 27 vargar förhindra detta? Då måste ju "rätt" individer skjutas för att få bukt på det. Myndigheterna vill att det ska inplanteras varg från Ryssland eller Baltikum för att få in nytt blod i vargstammen och det är ju bra tänkt. Men då måste ju som sagt "rätt" djur tas bort också.

Och hur många vargar blir inte skadeskjutna? Det verkar ju som om det skjuts hej vilt bara man ser en varg. I en artikel på AB tillfrågas Tomas Bernelind, rovdjurssamordnare vid länsstyrelsen i Gävleborg "Vad säger du om att jägarna skjutit mot varg vid tre tillfällen utan träff?" Varpå han svarar: "En varg är ju inte så stor, så visst går det att bomma. Men vi kommer att göra en total utvärdering av jakten senare." Jag anser att kan man som jägare inte träffa en varg så ska man nog lägga vapnet på hyllan och syssla med något annat.

12000 jägare registrerade sig för denna jakten. Långt ifrån alla har väl tagit sig ut ur sina stugor för att verkligen jaga men det är väl flera tusen som faktiskt har tagit sig ut för att få chansen att skjuta en varg. Hur kan man njuta av att döda? För det måste ju vara det som lockar dem. Att jaga älg eller rådjur är väl mer förståligt eftersom man tar till vara på köttet och fyller frysen, men varg är ju enbart troféjakt.

Nej fy f-n säger jag. Låt vargen leva, låt den föröka sig i vår vackra natur, låt den jaga sin älg och låt den yla. Det är ett vackra djur som inte vill oss något ont.

Vi gick inte upp förän klockan var 12.10 men inte var man piggare för det. Efter "frukost" så klädde vi på oss och tog en promenad i vintervädret, friskt och skönt.

Jag har funderat lite på en sak, det här med att sova. Det är ju underbart att sova och jag brukar inte gå och lägga mig så himla sent, ligger ofta och läser en stund innan jag släcker men somnar oftast runt midnatt och sover sedan fram till 8 på morgonen det vill säga 8 timmar. Det borde ju räcka!? Men varför är jag aldrig utsövd? Sover jag för mycket eller vad är det frågan om? Emilia sover ju hela nätterna och det är jag oerhört tacksam för, jag förstår inte hur jag skulle klara av att ha ett barn som var vaken flera gånger per natt, jag skulle nog bli tokig, hur pallar man nåt sånt, att inte få sova? De säger att kroppen anpassar sig men jag tror inte att min kropp skulle klara det. Jag måste säga att jag är imponerad av de föräldrar som klarar det.