Leva livet som mamma...

Klockan 3 i natt vaknade jag till av ett tjoande i babyvakten, det var Emilia som lät så långt hängde hjärnan med. Avvaktade lite för att se om hon bara drömde, men fick efter en liten stund gå upp och kolla till henne. Eller gå och gå, snarare vingla fram, var så himla trött. Känns obehagligt när man är så trött att man inte har kontroll över kroppen. Tog mig i vart fall in till Emilia's rum och drog på henne täcket som hon hade sparkat av sig, upptäcker att nappen inte ligger uppe vid kudden så jag drar av henne täcket för att lokalisera nappen som ligger nere vid rumpan, drar på täcket igen för att upptäcka att även "Snutte" kanin inte ligger vid kudden. Av med täcket igen och letar reda på "Snutte" kanin och drar sedermera på täcket igen. Stryker Emilia över huvudet och säger "Sov gott" och upptäcker att nappen är borta IGEN!! Så proceduren upprepas ännu en gång, drar av henne täcket och finner nappen och kontrolerar nu också att "Snutte" kanin är på rätt plats vilket han är, drar på täcket och stoppar om henne och vinglar sakta men säkert tillbaka till vårt sovrum och stupar i säng för att stensomna. Nästa gång jag vaknar av samma tjoande är klockan 6.45 och jag vinglar till hennes rum och letar upp napp och "Snutte" kanin och vinglar tillbaka och stupar i säng och somnar snabbt om en stund innan Micke kommer hem från jobbet och väcker mig. Mitt tillstånd = KNOCK OUT!

Jag säger bara: Jag är imponerad av mammor och pappor som är vakna flera gånger per natt och ammar/ger välling/byter blöja/bär omkring på sina barn och dessutom fungerar som vanliga människor under dagen. Ni ska ha stjärnor i kanten, för jag skulle bli fullkomligt tokig om jag hade det så.