Leva livet som mamma...

Emilia har varit väldigt trött idag och inte ätit så värst mycket. Hon hade 38,4 i temp i morse men sen har den gått ner under dagen. Hon har legat och sovit på soffan ända fram till 15. Hon vaknade till vid strax innan 14 och grät och var helt snurrig. Hon började skrika och slog vilt omkring sig och jag fick inte ta i henne. Hon reste sig upp och sprang ut i köket och när jag gick dit för att prata med henne så sprang hon iväg i panik och var helt hysterisk. Jag fick slut ta upp henne och höll om henne och pratade lugnt med henne, men hon bara grät och skrek. Kändes jättejobbigt, men till slut så lugnade hon sig. Jag tänkte att hon hade feberyra eller vad det heter, men när vi tog tempen så var det ingen feber. Sen har hon varit uppe och pusslat och grejat lite. Hon ät även lite mat till middag så jag tror hon är på väg tillbaka nu. När det var sovdags så ville hinte inte sova, så hon och Micke har legat nere i hennes säng och läst saga och nu tror jag de har somnat båda två.

Annars så är det som vanligt. Emma tränar på att stå utan att hålla sig i, hon ligger även på mage och har massa konster för sig och ser otroligt söt ut. Hoppas nu att inte Emma åker på det som Emilia haft, hon hostar en del nämligen.

Nej, nu ska jag slappa i soffan och äta SEMLA!

Emilia var lite piggare på förmiddagen och tänkte att hon kan nog gå till dagis snart igen. Men redan vid 11 så tappade hon energin och slocknade på soffan. Jag ringde till vårdcentralen och de ville att vi skulle komma dit. Tog tempen innan vi åkte 38,4 C. Fick träffa en läkare som lyssnade och tittade och det blev en snabbsänka till som inte visade något. Hon är lite tät och rosslig i luftrör och lungor så vi ska ge inhalationer och ge hostmedicin. Blir det inte bättre så får vi höra av oss igen. När vi kom hem la hon sig direkt på soffan och hon kändes varm så hon fick Iprén och fick i sig lite yoghurt. Klockan 18 sa hon att nu är det sovdags. Så vi gick ner och tog en temp 39,2 C och tog pyjamas. Hon somnade gott efter att ha tittat på Timmy Lamm. Hon vaknade för en timme sedan och hon var jättevarm och slö så jag tog en temp 40,2 C så hon fick Iprén och vatten och somnade om. Så det har varit en lugn dag och kommer nog bli imorgon också. Stackars liten.

Vet inte vad det är med vår lilla Emilia. Hon har ju varit förkyld och har nu hostat i över 6 veckor och det har jag också gjort. I torsdags kväll så ville hon inte ha sin välling vilket hon alltid brukar vilja ha. I fredags så var hon trött och låg mest på soffan och ville inte äta något mer än någon frukt, ingen välling på kvällen. I går så var hon ännu tröttare och låg och sov större delen av dagen och åt knappt ingenting. Vi ringde 1177 och de gav oss en tid på Jourcentralen klockan 16.00. De kollade öron, hals, lyssnade på lungor och hjärta och tog en snabbsänka, men de kunde inte säga vad det kan vara. De sa att vi skulle avvakta och blir det inte bättre så får vi söka igen. Idag har hon varit lite piggare men inte ätit något mer än en banan, en liten vårrulle och druckit mjölk. Hon får vara hemma från dagis imorgon så får vi se.

Jag har ÄNTLIGEN fått tid till en överläkare på vuxenpsyk. Ska bara förklara lite kort hur det kommer sig.
I onsdags skulle det ringa en AT-läkare angående dosändring, men han ringde inte. Då ringde jag och pratade med en sköterska och hon sa att hon skulle skicka en påminnelse till honom. Jag var så ledsen och fann mig inte i att säga något mer. Ringfde tillbaka lite senare när jag lugnat mig och berättade hur jag mår och att jag inte tollererar att bli behandlad på detta sätt. Vi pratade en låååång stund och hon sa att hon skulle hjälpa mig, hon såg att jag stod på kö för återbesök till ytterligare en AT-läkare, men hon plockade bort mig därifrån och satte upp mig på akut tid till en överläkare. Så den 8 februari ska jag dit. Känns bra, men jag vågar inte hoppas för mycket ännu. Jag måste skriva ner allt hur jag känner och tala om för honom att bara för att jag inte bryter ihop och gråter ihjäl mig så mår jag inte bra.

Emma blev vägd och mätt på BVC i onsdags och hon väger nu 8 kilo och är 70 cm lång. Satt och pratade med BVC-sköterskan i närmare 1 ½ timme och hur jag mår och det kändes så himla bra.

Nu ska jag rulla garn...

Men det är sanningen, varför ska jag känna att jag behöver vara så förbaskat ärlig i det? Varför kan jag inte bara skriva att allt är bra och livet leker? Hur roligt är det för folk omkring mig att ständigt höra mitt klagande? Klagar jag för mycket tycker ni?

Saken är den att en underbar vän till mig sa idag ungefär som så att jag behöver inte säga att jag mår dåligt utan säga att "Det är ok" och det fick mig att fundera. Varför kan jag inte ljuga om hur jag mår? Jag är så himla bra att hålla en fasad med ett leende utåt för det är ju inte direkt så att jag går och gråter ständigt. Många som inte känner mig tror inte att jag mår så dåligt som jag gör för "Du är ju alltid så glad!".
Pratade med en sköterska på vuxenpsykiatrin idag och sa att jag ville prata med en läkare om dosändring och hon frågade hur jag mådde och jag sa att jag orkar inte mer, jag är trött på att inget hjälper, jag är trött på att få träffa nya läkare HELA tiden. Ska få en tredje läkare nu sen jag satte in Venlafaxinet. Men så säger jag i slutet att "Men det ordnar sig" och så ler jag och skrattar lite. Varför kan jag inte bara säga ifrån att HJÄLP MIG FÖR H-VETE!!

Tack i alla fall Michaela för att jag fick prata av mig idag och för att du lyssnade.

I natt var Emma vaken till och från. Hon har tänder på gång och så är hon förkyld så det är jobbigt för henne. Emilia kom in till mig vid 4-tiden men hon somnade snabbt igen. Emma vaknade till men somnade efter ett tag men det gjorde inte jag. Fick sånna där myrkrypningar i benen och då har jag svårt att somna eftersom jag inte kan ligga still. Men till slut somnade jag med för att snooza larmet och komma upp lite senare än planerat. Men det gick bra ändå.

När jag lämnat Emilia på dagis så åkte jag och Emma och handlade blöjor och mjölk innan vi åkte hem och myste lite innan vi hämtade Emilia igen vid 13. När vi kom in så stod Emilia och pratade med en av fröknarna och jag hörde att hon sa "Nu kommer mamma snart och hämtar mig". Så vände hon sig om och fick se mig och då skiner hon upp i ett jättesmile och springer fram till mig, pussar och kramar mig och hoppas av glädje. Så underbart det är med en sån kärlek. Idag hade de lekt i snön och sen hade de målat efter samlingen. När vi skulle åka hem så vinkade hon glatt till fröknarna som sa "Hejdå Emilia vi ses imorgon" och då svarar hon "Ja, det gör vi" med ett stort leende.

Med mig är läget som igår. Ångest och oro för de mesta saker, de sa idag på dagis att Emilia ska som 15-timmars barn gå tisdag till torsdag 9-14 och då fick jag jätteångest för att hon var där idag och att vi tänkt att hon skulle gå 9-13 till torsdag. När jag frågade hur vi skulle göra dessa dagarna så sa de att vi gör som vi har pratat om och inte mer med det. Men sen har jag kännt mig supernojjig över detta. Jag släppte det efter några timmar för jag fick mig att tänka att vi ska ju faktiskt ha mer timmar snart ändå. Sen började jag fundera på massa andra saker som jag egentligen inte behöver tänka på ännu men där var hjulet igång. Men det ska väl bli bra igen. Det som känns jobbigt nu är att denna veckan fyller 3 stycken i Mickes familj år så det kommer bli kalas. Jag känner att jag inte vill träffa människor nu eftersom jag mår som jag mår. Men jag får väl bita ihop när det gäller kalasen antar jag. Så får jag säga att läget är ok och sätta på mig ett leende under några timmar, ingen större idé att säga hur jag mår eftersom de ändå inte kan förstå. Vilket ju inte är lätt när man inte mår så här själv. Det hade nog inte jag heller gjort.

Några dagar sedan jag bloggade nu. Har inte mått så bra, har mer ångest nu efter att jag slutat helt med Sertralinet och tårarna är nära mest hela tiden. Äter nu 150 mg Venlafaxin och ska göra det i 3,5 vecka till innan jag ska höja. Ska ringa läkaren i veckan och höra om vi kan höja tidigare för så här vill jag inte ha det. Undviker än mer att träffa folk, vill helst bara dra något gammalt över mig.

Igår till idag lagade jag en maträtt som jag inte gjort tidigare, tjälknöl. Det blev så av en slump. Vi skulle äta kött och potatisgratäng igår och jag gick ner till frysboxen och hämtade upp en bit kött. La den för att tina och efter några timmar kollade i kokboken för att se vad det gick att hitta på med denna nötrulle. Det stod att den måste tillagas länge för att bli mör så antingen kokas den till saltkött eller så gör man tjälknöl som tar 6-12 timmar i ugn och minst 6 timmars marinering. (Så vi fick äta annan mat igår som ni säkert förstår.) Den åkte in i ugnen i 100 grader med köttermometer i, satte den på 70 graders innertemperatur. Sent på kvällen var den klar och jag la den i marinad och ställde den i kylen.
Så idag har vi ätit tjälknöl som var så grymt gott och en god potatisgratäng till. Emilia brukar inte äta kött i "fast form" men detta tyckte hon om så det får vi göra mer gånger.

Annars så har Emilia varit på dagis måndag till torsdag och det har gått så himla bra. 3 timmar i måndags, 4 timmar tisdag och onsdag och 5 timmar i torsdags. Hon älskar det och hon känner mer och mer trygghet där för var dag. Och vi är såååå glada att vi valde detta dagis. Jag kan inte med ord beskriva hur bra det är. Det lever upp till det jag och Micke önskade, personalen är super och deras sätt att arbeta på är kanon. Inskolningsformen var klockren för oss och Emilia och det känns så tryggt att lämna henne i deras händer. På morgonen när vi lämnar vid 9 så är de alltid ute på gården och man hinner alltid prata med personalen i lugn och ro. När vi hämtar så får vi "rapportering" om hur dagen har varit och ofta så pratar jag med alla fröknarna. Jag känner mig så nöjd med allt så det går som sagt inte att beskriva. Inte det här att man måste lämna exakt en viss tid eller att man måste hämta och vara ute från dagis innan "sluttiden" och det underlättar väldigt för mig. Hade gjort mig superstressad annars.

Jag har väl inte fått så väldigt mycket gjort här hemma under de timmar Emilia varit på dagis och när hon kommit hem så har det varit full kalabalik eftersom hon har haft så mycket nya upplevelser och är trött. Men det kommer ju lugna sig. Att jag inte får något gjort är för att det är så mycket jag vill göra så det blir kortslutning och jag blir helt handlingsförlamad. Det kommer nog ta ett tag innan jag kommer in i detta och kan slappna av.

Idag har Micke och Emilia varit ute och lekt i snön och jag har faktiskt grejat lite här inne. Städat badrummet, målat några hyllor och två lampfötter. Nu ska jag sätta mig i soffan och vika tvätt snart, kul va!

Jag får nog magsår snart. Men jag ska börja med att säga att Emilia trivs så himla bra på dagis. Inga som helst problem när jag lämnade imorse och när jag hämtade henne så ville hon knappt följa med hem.
Jag trodde ju nu då att hon skulle "leka av sig" på dagis och kunna vara lite lugnare här hemma. Men så är inte fallet. Trotsen är här för att stanna och jag kommer få magsår på kuppen. Hur mycket ska man egentligen klara av som småbarnsförälder?
Vår lilla prinsessa blir emellanåt (ganska ofta) till ett monster. Hon får raseriutbrott, skriker, gråter, kastar saker och så vidare. Ena sekunden ska hon göra det ena, nästa ska hon inte. Ena sekunden ska hon äta, nästa ska hon inte. Ena sekunden ska hon rita, nästa ska hon pärla, nästa åker pennorna i golvet och så putter hon till lillasyster som råkar sitta i vägen och efter några sekunder så pussar och kramar hon på lillasyster. Sitter jag och Micke och pratar vid t ex matbordet när vi äter så säger hon "Inte prata nu", vi fortsätter prata och då börjar hon lite smått att ställa sig upp på stolen, vi säger till henne att sätta sig ner... Hon lägger sig halvt upp på bordet, vi säger till... Hon kastar iväg pipmuggen och så utvecklas det. Det är aningen svårt att bara ignorera detta uppförande, hon vill ju ha uppmärksamhet och det får hon ju. Vad gör man?

Känns som jag bara mår sämre och sämre, ångesten är ständigt närvarande på en hög nivå och jag känner ibland som att livet är slut, att jag aldrig kommer få en lugn stund mer. Jag får inget gjort här hemma och det får mig att må ännu sämre.

Men det blir kanske bättre när hon vant sig vid dagis och kommit in i rutinerna och så, eller vad tror ni?

Då ska vi se vart vi var någonstanns... Jo just det, inskolning på dagis. Igår morse lämnade Micke Emilia på dagis, alla var inne när de kom för det hade kommit nya leksaker och så var det skitväder ute. Emilia gick direkt och lekte med de andra barnen och Micke pratade med en fröken. Sen sa Micke till Emilia att han skulle åka en sväng och komma och hämta henne senare. Okej sa hon och så åkte Micke.
Han åkte och hämtade Emilia vid 12-tiden och när han stod i kapprummet så hörde han en välbekant röst "Pappa kommit". Då kom Emilia från köket där hon varit med och hjälpt Berit. Hon ville knappt åka därifrån och det hade gått superbra hela dagen. När de kom hem så var hon jätteglad och såg så stollt ut. Hon var dock väldigt trött och gick och la sig på soffan och fick en clementin. När Micke satt hos henne så sa hon "Blåsa pussa mitt öra" och så höll hon sig för högerörat och ganska snart blev hon jätteledsen. Det blev bara värre och värre och hon sa att det gjorde ont i örat. Hon fick Iprén och så ville hon gå ner och lägga sig. Hon somnade snabbt så hon fick sova en stund.

Jag åkte in till stan för jag skulle till optikern och även försöka hitta några bra utebyxor till Emilia. Superbra optiker jag träffade, hon var väldigt noga och dubbelkollade alla resultat. Jag har ju problem med att jag kisar mer eller mindre jämt och det är tydligen för att mina glas jag har nu är något för starka. Sen kollade jag ut 3 bågar och tog kort och mailade dem så Micke skulle kunna se dem. Micke gillade 2 av bågarna men jag ringde och beställde alla 3 idag ändå. Tycker faktiskt att 2300 kronor för 3 par kompletta glasögon och synundersökning är helt ok.

Imorse när vi vaknade var Emilia väldigt varm så vi tog en temp, 38,4 grader hade hon så det blev inget dagis idag och Emilia blev arg som ett litet bi för att hon inte fick gå till dagis. Efter frukost åkte jag och handlade. Köpte ett par täckbyxor igår på H&M inne i stan 50% var det så de kostade bara 125 kronor. Men de var något långa så jag kollade på H&M på Elins Esplanad om de hade en storlek mindre men det hade de inte. Däremot så hade de jackan som hörde till byxorna för 100 kronor!!! Hade kostat 399 kronor så det var ju inget att tveka på. Handlade mat inne på MAXI och åkte sen förbit Kvantum och köpte semlor och lite saker de inte hade på MAXI. När jag kom hem och vi hade packat upp så satte jag och Emilia oss i soffan och läste 2 nya böcker jag köpte till henne idag. Innan andra boken var slut hade hon somnat gott i soffan. När hon vaknade tog vi en temp, samma som imorse. Hon har ätit dåligt idag och varit trött och rätt gnällig. Men nu sover hon gott, hoppas hon är bättre imorgon.

Skrattade åt henne förut idag. Emma satt och pillade på granen och tog ner en kula. Sen gjorde Emilia det också och jag sa till henne att så gör vi ju inte. Då svarar hon "Men Emma gör ju så!"

Nu ska jag snart sova, hoppas ni har det bra!

De senaste två dagarna har varit mycket mycket jobbigare än jag trodde att de skulle bli. Visst hade jag räknat med att det skulle kännas lite jobbigt att någon annan ska ta hand om Emilia och så där. Men så som jag nu tänker och känner hade jag INTE räknat med. Men jag ska ta det från början.

I måndags var det dags för första dagen med inskolning. Det är 3-dagars inskolning eller som det också kallas föräldraaktiv inskolning. Detta innebär att vi som föräldrar är med på dagis från 9-14 och vi gör allt med vårt barn, det vill säga precis som hemma fast vi är på dagis. När man sedan känner att barnet är redo så tar man ett steg tillbaka men finns ändå i bakgrunden. På detta sätt skolas barnet in på ett tryggt sätt genom att ha mamma eller pappa med som visar att dagis är ett tryggt ställe att vara på, det blir inte tårar och det blir inget farväl innan barnet (och föräldrarna) är redo. För vissa barn (och föräldrar) går det på en dag och andra barn kan behöva mer än 3 dagar och det är ok vilket som. Man får som förälder chans att få en inblick i verksamheten, bilda en relation till personalen och så vidare.

Jag har inför detta haft en sak som jag varit väldigt orolig för, jag har inte behövt passa några regelbundna tider på över 3 år och vi har ju kunnat ta dagen som den kommer och nu ska vi helt plötsligt komma upp på morgonen, göra oss i ordning, äta frukost och KOMMA I TID! Detta behöver vi göra i lugn och ro för att jag inte ska känna mig stressad, för om jag blir stressad och Emilia märker det så kommer det bli trotsigare än värst.
Vi började i alla fall i måndags med att vi var med både jag, Micke och Emma. Emilia har pratat om att börja på dagis och leka med alla barnen i flera dagar. Vi vaknade och kom upp och morgonen var lugn och behaglig och vi hade gott om tid. Men ändå kom vi några minuter för sent (vi glömde plånböckerna hemma båda två och fick vända hem igen, hade inte hunnit så långt som tur var). Jag skämdes när vi kom dit men för personalen var det inga problem. Dagen gick bra och jag var glad, lugn och kände en stor trygghet i personalen, lokaler och allt. Emilia började ty sig så smått för en av fröknarna i slutet av dagen och jag kände också förtroende för henne.
I tisdags så följde jag med och Micke och Emma var hemma. Vi kom inte precis i tid då heller, men vi hade ju pratat med personalen om mina tankar och min oro och de har sagt att för oss är det inte så petigt utan ni kommer när ni kommer. Det första jag fick veta när vi kom var att den fröken som Emilia och jag kände sån trygghet med inte var där på grund av sjukdom och det kändes jobbigt. Men dagen började rulla på bra ändå, de är alltid ute när vi ska lämna Emilia så det var utelek i snön som gällde innan vi gick in och hade samling. Då kom de första tankarna upp hos mig
"Tänk om Emilia inte får någon bra kompis"
"Tänk om någon gör henne illa och personalen inte är där just då"
"Tänk om hon gör något mot någon och barnen inte tycker om henne"
Jag försökte trycka bort dessa tankar så mycket som möjligt och dagen gick vidare. Emilia lekte och jag var med och hon började leka lite tillsammans med ett annat barn och det gick jättebra. Sen var det dags för lunch och efter lunchen sagostund. När sagostunden var slut så gick Emilia och lekte och hon ville att jag skulle sitta med henne. Jag satt då och började fundera mer på massa olika saker och jag kände att gråten var nära. Jag fick kämpa hårt för att inte brista. Då var det en flicka som är något år äldre än Emilia som sa till en av fröknarna att hon saknade mamma varpå han svarar "Äh, sluta med det där nu". Min reaktion var panikkänsla och jag kände bara att "Jag vill inte lämna Emilia här". Jag kände att jag måste få prata med personalen om hur jag känner men jag var rädd för att "ta steget" för jag vill inte verka knäpp. Det är svårt att ta upp hur jag mår för man vet aldrig hur någon reagerar. Emilia satt i vart fall och lekte och jag hade ställt mig upp och jag kände att jag kunde gå iväg lite. Jag gick och frågade en fröken hur han tyckte att det går för Emilia. Han sa att hon är ju lite försiktig emot personalen, men annars verkar hon väldigt lugn och trygg. Då sa jag att jag tycker att det känns skitjobbigt och jag började givetvis gråta. Samtidigt som jag berättar lite hur jag mår psykiskt och hur jag funkar och tänker så kom tanken att "Stackars kille, han är väl runt 25 år och har inga barn själv och tänker väl att jag är helt knäpp".
Under eftermiddagen så satt Emilia inne i pysselrummet med några andra barn och en av Engelskapedagogerna och gjorde halsband. Jag passade då på att prata med en annan fröken och mitt hjärta lättade. När det var dags att åka hem så gick Emilia och vinkade hejdå till ALLA och hon hade nog gärna stannat en stund till.

Sen mådde jag superdåligt hela kvällen, fick även reda på att min allra första kompis tillika granne i Vårgårda hade misst sin pappa. Jag har varit mycket hos dem när jag var liten och vi bodde grannar i många år. Detta gjorde mig väldigt ledsen och gjorde ju inte saken bättre. Min hjärna var som en enda stor skål med någon röra utan struktur och jag fick ingen kontroll över tankar och kunde inte ta några beslut. Jag och Micke pratade när barnen somnat och jag grät och kände mig helt värdelös. Började få panik över massor som jag inte ens behöver tänka på just nu som t ex att någon gång börja jobba och då inte hinna med något hemma och hur dåligt jag kommer må då. Det är svårt för andra att förstå min "rädsla" för att jobba och det enda jag kan säga är att jag får dödsångest när jag tänker på det och jag ska inte gå djupare in på det.
Jag kunde inte komma fram till om jag skulle vara med Emilia idag eller om jag skulle vara hemma, jag kände att jag kommer må skit hur jag än gör. Mitt kontrollbehov är fruktansvärt och jag kände panik över att jag nu ska lämna bort Emilia som jag varit hemma med i 2,5 år och haft full kontroll över. Känslan är maktlöshet samtidigt som jag så väl vet att hon behöver få denna utveckling, jag behöver få lite andrum och Emma behöver få ha mig lite för sig själv precis som Emilia har fått ha. Jag kan heller inte ge Emilia allt det som hon behöver just nu eftersom jag mår som jag mår och ofta får jag tvinga mig själv att göra de allra självklaraste saker här i vardagen. Vi kom i alla fall fram till att jag skulle följa med och det kändes väl ok.

Imorse när vi vaknade kändes det inte bra och jag började fundera igen och vända för och emot. Jag kände att jag kan inte ta detta beslutet och jag frågade Micke hur han kände och han sa att han givetvis kan följa med om jag känner att jag inte klarar det. Vi frågade Emilia vad hon ville och hon ville att pappa skulle följa med. Och jag har idag suttit och tänkt på Emilia varenda sekund men ändå fått lite gjort. Men många tankar som snurrat i huvudet. När Micke och Emilia kommer hem så har det gått superbra. Micke hade efter sagostunden sagt att "Nu går pappa och dricker lite kaffe" och så hade han och två andra föräldrar gått upp till personalrummet och när de kom ner vid 13.40 så hade det funkat superbra. Emilia hade lekt med de andra barnen och pratat med fröken Mikael som hon varit väldigt avvaktande emot innan och Micke frågade Mikael vad han trodde om morgondagen och han sa att han inte trodde det skulle bli några problem att lämna. Så imorgon får Micke åka och lämna Emilia och är det så att det blir jättejobbigt för henne så ringer de till oss så får vi hämta henne. Så nu känns det väl lite lugnare, men det är fortfarande många tankar.

Att detta skulle kunna vara så jobbigt trodde jag ju som sagt inte, men jag vet också så väl att jag kommer ta mig igenom detta också. Oj vad långt det blev så nu får jag sluta för idag.

Det är kaos i mitt huvud nu. Kan inte sortera mina tankar alls och ångesten är på hög nivå i kroppen. Trodde INTE det skulle bli såhär jobbigt på så många olika sätt att skola in Emilia på dagis. För henne är det inga bekymmer, det är jag och mitt huvud och mina tankar som stökar till det. Så för mig har det varit en tuff dag med tårar och frågetecken. Och inte nog med alla känslor kring inskolningen, jag fick ett besked idag som inte gjorde saken bättre. Men vi har suttit och pratat jag och min älskling ikväll och vi kommer lösa detta tillsammans. Han har tagit ledigt resten av nätterna i veckan så vi kan finnas och stötta varandra i detta.

Orkar inte berätta mer nu för jag ska krypa ner i vår sköna säng och sova för det är en ny dag imorgon.

Hmm nu börjar jag fundera om det har flyttat in någon speedad alien i Emilia. Ni förstår att om hon vaknar på natten (vilket hon ofta gör för hon blöjbyte) så har hon de senaste gångerna blivit helt hyperspeedad och ska ABSOLUT inte sova. Hon ska tända lampan, gå upp och kissa, dricka eller annat. Detta resulterar i att även Emma vaknar och att ha båda dem i sängen när Emilia är på DET humöret är ett smärre skräckscenario. Det slutar med en gråtande Emma för att Emilia kastat iväg hennes napp som (givetvis) ramlar ner bakom huvudgaveln på sängen och går inte att få tag på, jag är irriterad eftersom Emilia eller Emma lyckats skalla mig eller dragit mig i håret och Micke är irriterad han också och försöker få Emilia att ligga stilla och somna medans jag gör det samma med Emma. Emilia skriker och gnäller om vart annat och viftar med armar och ben. Men vi är FAST beslutna över att vi INTE ska gå upp och till slut, efter en lååååång kamp så somnar vi alla av utmattning. Visst låter det som en underbar natt! :o) NOT!! Men man överlever det också som tur är.

Idag har jag och Emilia varit ute och lekt i snön på baksidan. Vi gick på skattjakt nere i skogen och hittade fina "skatter" bland annat i form av en röd plastpåse. I övrigt så har vi tagit det rätt så lugnt. Jag har förberett lite för imorgon. Lagt fram kläder till tjejerna och packat ner extra kläder i Emilias lilla väska. Jag har namnat de kläder som ska med imorgon med märkpenna eftersom namnbanden inte hunnit komma än. Det var nämligen någon som glömde av att beställa dem i tid. Okej okej, jag erkänner att det var jag.... *skäms*

Emilia ser fram emot att börja dagis imorgon och hon ska "leka alla barnen och köra bil". Det ska bli spännande att ta detta stora steg att hon ska börja på dagis, känns jättekonstigt och jättestort. Jag är dock orolig för hur jag ska klara av att komma upp på morgonen och få in rutiner så vi hinner i tid. Jag har ju liksom inte behövt passa så många tider när jag gått hemma i typ 3 år. Så det blir en utmaning.

Rapporterar imorgon hur det går...

4 dagar har gått på det nya året och än så länge så är det helt ok. Jag och Emilia har en envis hosta som inte vill ge sig och ingen medicin biter. Emilia är fruktansvärt gnällig och får många utbrott varje dag. Hon har några meningar som ofta återkommer "Det är min...", "Inte göra så..." och "Emilia vill ha..." Med gnällig menar jag att hon verkligen gnäller när hon pratar och låter så ynklig ibland. och utbrotten haglar tätt emellanåt så jag har beställt en STOOOOOORT paket med tålamod med daglig leverans. Men hon är ju underbar mellan dessa "jobbiga" stunder. I förrgår gick hon in i pysselrummet och stängde till dörren, öppnade den lite på glänt och tittar på Emma med ett leende på sina läppar och säger "Stanna utanför nu, annars blir jag arg på dig". Härom natten kom hon in till vår säng och kröp ner, hon la sig bredvid Emma (som låg hos mig) och pussade på henne och säger "Jag älsar dig så mycket". När Emma sitter och leker och hon tar något i munnen så säger Emilia "Kan du låta bli nån gång", för det är vad jag säger till Emilia ibland när hon gör saker som hon inte får. Hon är så underbart charmig vår stora tjej.

Vet inte vad som har hänt, men jag sliter helt plötsligt strumpor som alldrig förr. Har inte ett par strumpor som inte är slitna under stortån och under hälen. Fattar inte, köpte strumpor på KappAhl för inte så länge sedan, de slets snabbt. Köpte nya strumpor förra veckan på Stadium och använde ett par i 3 dagar och sen var de utslitna under stortån. Efter 3 dagar??!! Vad händer? Har jag frätande syra fläckvis under mina fötter eller vad? Så jag efterlyser slitstarka strumpor, annars får jag gå barfota resten av livet. Men då får jag nog göra någon slags skönhetsoperation på mina fötter, för jag tycker inte om dem.

Annars då? Seg som vanligt. Måste försöka komma igång och komma i form, vantrivs verkligen med mig själv. Hur svårt ska det vara att bara börja träna lite och låta bli alla sötsaker??

Emma växer och lär sig nya saker allt eftersom. Hon tar rejäla kliv nu när hon håller i våra händer och tycker det är så kul. Hon är inne i en separationsfas nu och det är lite jobbigt, så hon får tanka mycket närhet under dagarna så håller vi tummar och tår att hon sover bra till natten.

Imorgom ska jag till vuxenpsyk och träffa en ny läkare, ser INTE fram emot detta. Ska dessutom var där 8.30 och har jätteångest över hur jag ska hinna.

På måndag är det inskolning för Emilia på dagis. Spännande :o) Hon längtar som bara den, hon ska "leka alla barna".

NATTI NATTI!