Hur kan man INTE vakna??
Bredvid mig i sängen ligger Micke och SOVER!!! Han reagerar inte på ljudet från babyvakten.
HUR är detta möjligt?? Hur kan man INTE vakna av hennes "sång"? För mig är det helt oförståeligt.
Så för mig är det bara att så småningom masa mig upp ur sängen och gå in till Emilia's rum och hitta henne sittande i sin säng, sjungande med ett stort leende på läpparna. Vilken UNDERBAR syn, det gör mig varm i hjärtat!
Mmmm mmm mmm...
Idag åt Emilia pannkakor till middag och hela tiden så sitter hon och säger "Mmmm mmmm mmmm mmmm" och smaskar som bare den. Så himla söt.
Hon är riktigt nyfiken på saker och ting nu. Hon kan ju inte krypa än, men hon förflyttar sig lite smått och så fort något är inom räckhåll så ska hon ta det och stoppa det i munnen. Ska bli spännande att se hur många lugna stunder det blir när hon väl börjar krypa. Då får vi nog vara med och passa hela tiden i början och visa vad som inte får röras, för jag vill inte behöva plocka bort allting här hemma för då kommer det nog dröja innan man kan ha något framme. Nej, hon får lära sig från början vad som är tillåtet.
8 månader... och 11 dagar senare har det hänt...
"HON HAR FÅTT SIN FÖRSTA TAND!!!" säger jag med ett stoooort leende på läpparna.
Pratade föresten med läkare igår.
Jag berättade för läkaren om hur BVC bemött oss i denna fråga och hon skulle skicka ett meddelande till BVC och förklara hur det ligger till. Jag kommer också prata med BVC och berätta att vi är missnöjda med hur de aggerat, att de inte har hjälpt oss med de symtom som Emilia har haft ända från hon föddes. Tänk vad det hade besparat henne mycket jobbigt om vi hade fått veta att kräkningarna var symtom på mjölkallergi. Då hade jag kunnat ätit mjölkfritt och märkt tidigt att hon mådde bättre av det.
Men nu har vi i alla fall fått en diagnos ställd och kommer kunna få Pepticate utskrivet på livsmedelshänvisning.
Micke nattade Emilia själv ikväll...
Jag är ju ALLTID med när Emilia ska somna och jag vill inte att hon ska vara van vid att jag ALLTID är med för då blir det kanske svårt om jag inte är hemma någon kväll. Så ikväll fick Micke natta henne själv. Jag sitter instängd här på kontoret och lyssnar på musik och bloggar för annars så blir det bara att jag går ner och ska "kolla hur det går". Micke kom nyss upp och rapporterade att Emilia ville minsann INTE ha någon välling. Och han hade många teorier om varför hon inte ville ha det. Men vill hon inte ha så vill hon inte.
Helt sjukt egentligen att jag har så svårt att "släppa" Emilia. Jag vet ju att Micke är lika bra pappa som jag är mamma och jag litar på honom till 1000% men det är väl det där bandet jag har till Emilia som gör att jag gärna vill ha ett finger med i spelet. Jag har väldigt svårt att höra Emilia gnälla/gråta (trots att hon är i goda händer hos Micke) och att inte gå dit och kolla läget, därför får jag ibland stänga in mig så jag inte hör.
Sista gången för denna gång...
Ja då var tiden inne för avslut. Det känns lite konstigt att sluta, det har varit en del av mig så länge nu. Men efter att ha dragit ner bitvis så har jag också fått lite distans till det. Men nu när bestlutet är taget så känns det ändå lite vemodigt. Och framför allt så gör det ont. Känns som de ska sprängas nu efter två och ett halvt dygn. För er som inte listat ut det än så syftar jag på amningen. Emilia har visat rätt tydligt det senaste att hon inte har ro till att amma mer och jag har kännt mig redo att sluta. Så i lördags ammade jag sista gången för denna gång.
BVC och liten promenad i snön.
Idag efter frukost tog vi på oss kläder och gick ut i det vackra vädret och begav oss till BVC för 8-månaders kontroll. Lite kämpigt var det att ta sig fram med vagnen på vissa ställen, framhjulen är nämligen väldigt små så de fastnar i snön, men fram kom vi. Vägde och mätte, 7165 gram och 67,4 cm lång så hon har gått upp jättefint i vikt.
Berättade för sköterskan att vi har provocerat med mjölk nu varpå hon säger "Vadå, varför har ni gjort det? Har hon ätit mjölkfritt? Varför då?" Detta har jag pratat med henne om flera gånger men hon har tydligen inte antecknat detta, BVC med superNOLLkoll! Så jag fick dra hela historian igen och att jag har varit i kontakt med barnmedicin igår igen och att vi ska höras av efter helgen och se om Emilia reagerar negativt på mjölkbaserad gröt/välling. (Minns inte om jag skrivit det men vi ska ge mjölkbaserat i helgen och se vad som händer.) BVC menar på att det är absolut ingen allergi eftersom det inte visade på blodprovet som togs när vi var inne på KSS i höstas. Men jag har hört många (även barnmedicinmottagningen) som säger att det sällan visar på blodprov när de är så små.
I övrigt pratade vi om säkerhet i hemmet och lite mat och så, så det gick smärtfritt idag, skänt att slippa känna sig som en värdelös mamma för en gång skull när man kommer därifrån.
Det blev sen en lite omväg hem då jag passade på att gå en promenad i det underbara vädret och Emilia somnade så gott i den skumpande vagnen.
Månaderna går!
Det är ändå höjden av lycka att ha träffat en man som jag älskar och vi har fått ett litet barn tillsammans som är hälften mig och hälften Micke. Tänker ibland på de par som kämpar för att få barn men som inte kan. Måste vara en mardröm utan dess like. Fy vad jobbigt det måste kännas att vilja något så mycket och att det inte går för det är något fel i kroppen. Stackars de som råkar ut för det.
Mysigt med sagostund.
Älskar verkligen vår underbara dotter!
Sista träffen.
Snart ska jag åka och handla mat för veckan som kommer. Jag tänkte jag ska kolla vad de har för barnböcker på MAXI och köpa några kanske. Är ju dax att börja läsa saga för Emilia innan hon ska sova nu, hon behöver lära sig att varva ner nu innan sänggående för hon ligger och studsar i sängen när vi lagt ner henne oavsett hur trött hon är. Tänkte prova att sitta en liten stund i myshörnan i hennes rum, ha henne i famnen och läsa lite ur en bok eller sjunga lite.
Det sker framsteg var dag som går!
Hon sitter och leker med sina små leksaker och skakar gärna på dem, slår dem i golvet och smakar givetvis på alla saker också.
Lite nya ord kommer ur hennes mun, da da da da och na na na na och ibland kommer det som små glädjetjut och hon skrattar och ler som bare den.
Jag blir så varm i kroppen var gång hon ser på mig med sina blå ögon och ler med hela ansiktet. Kan ibland ha svårt att förstå att hon är VÅR dotter, det är helt underbart.
Jasså nu passar det!
I natt var hon vaken några gånger, första gången kl. 2.45. Hon låg där i sin säng och gjorde arga läten och jag vaknar ju av att babyvakten går igång såklart. Efter en kort stund går jag upp, ger henne nappen och stoppar om henne och går sedan och kryper ner igen. En stund senare utför jag samma ritual och efter ytterligare en stund vaknar hon igen, då säger
Micke - "Oj, är hon vaken?!"
Jag - "Ja det verkar så."
Micke - "Hon har varit vaken några gånger nu va?" (Ligger därpå kvar i sängen, ingen antydan till att gå upp)
Jag - "Ja, det är tredje gången nu."
Micke vänder sig om och lägger sig till rätta och jag får för tredje gången gå upp och stoppa om stumpan och sen sover hon resten av natten.
Blir så full i skratt, Micke är verkligen heeeelt väck när han vaknar på natten, ofta minns han inte att han vaknat på morgonen när han vaknar. Visst jag kan gå upp nu när han ändå ska upp tidigt och jobba, men jag har en känsla av att detta "fenomen" är rätt vanligt, alltså att det är den som är hemma och föräldraledig som även får gå upp på natten när den andra parten ska jobba dagen efter. Eller vad tror ni?
Här försöker man göra sig till och vad får man för det?
Emilia som tidigare slukat all ny mat med god aptit, spottade bara ut denna delikata måltid och fnyste, vet inte hur jag ska förklara hur hon gjorde, men hon typ andades väldigt snabbt genom näsan om ni förstår. Hon gjorde samma när hon fick ärtor och när vi provade med en liten sked fruktpuré. Så då blev det ingen mat den måltiden. När hon åt gröten på kvällen åt hon massor. Var förmodligen de nya smakerna av krossad tomat och vitlök som hon frustade åt, ska prova ge lite var dag nu tills hon vänjer sig. Skam den som ger sig.
Har provat nu ett par dagar.
Vi har gett henne mjölkbaserad gröt nu i några dagar, bara kanske 7-8 teskedar åt gången. Inte förrän idag har hon visat reaktion, om det nu är av mjölken det vet jag ju inte. Men hon har inte kräkts på länge nu, men idag har hon kräkts flera gånger. Inga kaskadkräkningar, men dock kräkningar. Och eftersom hon har varit mer eller mindre fri från kräkningar under i alla fall lite mer än en månad så känns det som om detta borde ha med mjölken att göra. Ska avvakta och se hur dagen fortsätter och även imorgon, fortsätter det så får jag ringa till barnmedicin och kräva att få träffa en läkare och utreda detta närmare.
Inga störtfloder som jag trodde.
Känns lite konstigt nu att jag faktiskt kan åka iväg en kväll utan Emilia eftersom hon inte är beroende av mig som matfabrik på kvällen längre. Det kommer nog ta ett tag innan jag vänjer mig vid det. Rätt konstigt det där att man blir så van vid att ha någon som är beroende av en så och sen helt plötsligt så är det inte så längre.
Jag lider av svårbotlig kladdångest!
Så fort det inte är matdags så tänker jag att W.T.F det är väl bara att låta henne kladda bäst hon vill, vi får köpa nåt skydd för golvet och haklapp har hon ju. MEN när vi sitter där vid bordet med mat på tallriken så kommer ångesten krypande. Jag vet ju att det är en period som hon behöver gå igenom, men varför ska det vara så svårt??
Smörja...
Ge gärna tips om ni har något.
Är jag dum i huvudet eller vad är problemet?
Ja ja, vänta lite jag ska förklara.
Jag är väldigt medveten om att alla gör som de vill med sina barn, vilket innebär att jag får göra som jag vill med mina barn. (Och Micke såklart, men vi är rätt så överens, fast jag är lite mer "hård" på vissa bitar.)
Men vissa saker blir jag så arg på eftersom folk ska lägga sig i och säga att "Det är väl klart att hon ska få bla bla bla". Så nu ska jag redogöra för min åsikt i en av dessa saker, nämligen det här med att ge barn söta saker i form av kakor, bullar, glass, söta drycker och godis. Det verkar vara mer regel än undantag att små barn, ibland innan halvåret, ska få smaka på sötsaker. I min värld är detta vansinne, varför ska en 6 månader gammal bebis smaka på saft, bullar, kakor osv??? De har verkligen inget behov av detta anser jag. Varför skapa det behovet? För det är ju vi föräldrar i stor grad som lägger grunden till barnets framtida matvanor.
Grunden till min starka åsikt i detta ämne är att jag har ett sockerberoende som jag brottas med varje dag. Detta är ett helvete rent ut sagt eftersom jag har oerhört svårt att bara äta EN kaka, en LITEN skål glass, ETT glas läsk osv. Det vill säga, börjar jag äta sånt så har jag svårt att sluta.
Detta beroende hos mig innebär att jag inte vill sätta grunden till detta hos mina barn, därför tänker jag kämpa för att, Emilia som det nu i första hand gäller, inte äter sånt på så lång tid som går. Om det blir upp till 2 år, 3 år eller ännu längre återstår att se. (Micke har inte detta beroende och har därför inte lika stark övertyglese i detta ämne, men vi är relativt överens om detta ändå.)
Vad är då problemet? Jo, när man träffar människor runt omkring sig så verkar det som om det är en självklarhet att barn ska äta dessa saker. Det är som att det är synd om barnen om de inte får en bit bulle eller kaka och saft när vi vuxna fikar. Varför? Vadå synd om?? Jag tycker defenitivt inte det är synd om Emilia som inte har smakat dessa saker. Hon älskar sin mat, sin frukt och sitt vatten! Detta är nyttigt, ska hon ha något om vi fikar när hon blir större så kan hon få en bit äpple. Och så många föräldrar som ger sina barn saft och läsk när det finns så gott vatten att dricka. Jag förstår inte t ex varför barnmatstillverkarna gör flaskor med fruktdrycker från 4 månaders ålder. Vad är poängen??? Det finns fruktpuré!
En annan sak som det råder hysteri på är ju dessa majskrokar som ska ges till barn i tid och otid. För "Det är ju bra för barnen att lära sig att stoppa mat i munnen själva". Va??? Måste de få majskrokar dagarna i ända för att lära sig äta själva?
Nej vet du vad, låt oss bestämma vad vårt barn ska äta och titta inte snett på mig för att Emilia 7 månader INTE får en bit bulle eller majskrokar.
Vaknar mitt i natten och är inte i mina sinnes fulla bruk...
Jag säger bara: Jag är imponerad av mammor och pappor som är vakna flera gånger per natt och ammar/ger välling/byter blöja/bär omkring på sina barn och dessutom fungerar som vanliga människor under dagen. Ni ska ha stjärnor i kanten, för jag skulle bli fullkomligt tokig om jag hade det så.
Är det svårt att vara konsekvent i praktiken?
Svar: Ja, till och från.
Emilia har ju som jag skrev tidigare idag fått "gnällsjukan". Utvecklingssprång är ett annat begrepp. Vardagen med henne är inte lika enkel som den varit innan. Jag känner igen det från tidigare utvecklingssprång, det är exakt samma mönster. Hon är gnällig, vill inte ligga själv, vill inte vara själv, vill ha nappen mer, har svårare att somna och somnar inte utan nappen. Så det är inget nytt egentligen, för hon har varit sån i varje språng. Läser boken "Växa och upptäcka världen" av Hetty van de Rijt och Frans X. Plooij och denna bok stämmer så bra och gör föräldraskapet lite enklare.
Men trots att jag känner igen hennes beteende så står jag här med skägget i brevlådan och kommer inte loss. Jag vill ju fortsätta att göra "som vanligt", men det är inte alltid så lätt när det inte hjälper lika snabbt som annars. Då gäller det att vara konsekvent och hålla sig till "planen". Och det är ju jättelätt! Eller inte!
Då tänker jag som så här: Om det inte går att vara konsekvent nu, hur ska det då gå när Emilia blir större??? Jag kommer misslyckas helt och hållet att uppfostra henne. Ja, nu är jag ju inte själv om att uppfostra henne, Micke är ju där också såklart, men jag är ju jag och kan ju bara tala/skriva för mig själv.
Känner mig så dålig som mamma som känner att jag t ex vill att Emilia ska kunna somna utan nappen och så gör hon inte det nu, för det mesta går det utan fast inte just denna period, så ger jag henne nappen och hon blir nöjd och somnar och allt borde vara frid och fröjd, eller? Nej, inte inom mig för jag var ju inte konsekvent!! Men spelar det egentligen någon större roll, Emilia är ju bara 7 månader och det finns ju tid att sluta med napp, så nej det är väl inget större bekymmer. Måste intala mig det, men det är inte så lätt.
Hänger ni med i mitt tänk?? Undrar just om jag är själv om att tänka på sånna här saker...?
Ska ta och sova nu, jag blir trött av att fundera.
Kärlek till er alla!
