Leva livet som mamma...

Jag får nog magsår snart. Men jag ska börja med att säga att Emilia trivs så himla bra på dagis. Inga som helst problem när jag lämnade imorse och när jag hämtade henne så ville hon knappt följa med hem.
Jag trodde ju nu då att hon skulle "leka av sig" på dagis och kunna vara lite lugnare här hemma. Men så är inte fallet. Trotsen är här för att stanna och jag kommer få magsår på kuppen. Hur mycket ska man egentligen klara av som småbarnsförälder?
Vår lilla prinsessa blir emellanåt (ganska ofta) till ett monster. Hon får raseriutbrott, skriker, gråter, kastar saker och så vidare. Ena sekunden ska hon göra det ena, nästa ska hon inte. Ena sekunden ska hon äta, nästa ska hon inte. Ena sekunden ska hon rita, nästa ska hon pärla, nästa åker pennorna i golvet och så putter hon till lillasyster som råkar sitta i vägen och efter några sekunder så pussar och kramar hon på lillasyster. Sitter jag och Micke och pratar vid t ex matbordet när vi äter så säger hon "Inte prata nu", vi fortsätter prata och då börjar hon lite smått att ställa sig upp på stolen, vi säger till henne att sätta sig ner... Hon lägger sig halvt upp på bordet, vi säger till... Hon kastar iväg pipmuggen och så utvecklas det. Det är aningen svårt att bara ignorera detta uppförande, hon vill ju ha uppmärksamhet och det får hon ju. Vad gör man?

Känns som jag bara mår sämre och sämre, ångesten är ständigt närvarande på en hög nivå och jag känner ibland som att livet är slut, att jag aldrig kommer få en lugn stund mer. Jag får inget gjort här hemma och det får mig att må ännu sämre.

Men det blir kanske bättre när hon vant sig vid dagis och kommit in i rutinerna och så, eller vad tror ni?