Ska försöka berätta...
De senaste två dagarna har varit mycket mycket jobbigare än jag trodde att de skulle bli. Visst hade jag räknat med att det skulle kännas lite jobbigt att någon annan ska ta hand om Emilia och så där. Men så som jag nu tänker och känner hade jag INTE räknat med. Men jag ska ta det från början.
I måndags var det dags för första dagen med inskolning. Det är 3-dagars inskolning eller som det också kallas föräldraaktiv inskolning. Detta innebär att vi som föräldrar är med på dagis från 9-14 och vi gör allt med vårt barn, det vill säga precis som hemma fast vi är på dagis. När man sedan känner att barnet är redo så tar man ett steg tillbaka men finns ändå i bakgrunden. På detta sätt skolas barnet in på ett tryggt sätt genom att ha mamma eller pappa med som visar att dagis är ett tryggt ställe att vara på, det blir inte tårar och det blir inget farväl innan barnet (och föräldrarna) är redo. För vissa barn (och föräldrar) går det på en dag och andra barn kan behöva mer än 3 dagar och det är ok vilket som. Man får som förälder chans att få en inblick i verksamheten, bilda en relation till personalen och så vidare.
Jag har inför detta haft en sak som jag varit väldigt orolig för, jag har inte behövt passa några regelbundna tider på över 3 år och vi har ju kunnat ta dagen som den kommer och nu ska vi helt plötsligt komma upp på morgonen, göra oss i ordning, äta frukost och KOMMA I TID! Detta behöver vi göra i lugn och ro för att jag inte ska känna mig stressad, för om jag blir stressad och Emilia märker det så kommer det bli trotsigare än värst.
Vi började i alla fall i måndags med att vi var med både jag, Micke och Emma. Emilia har pratat om att börja på dagis och leka med alla barnen i flera dagar. Vi vaknade och kom upp och morgonen var lugn och behaglig och vi hade gott om tid. Men ändå kom vi några minuter för sent (vi glömde plånböckerna hemma båda två och fick vända hem igen, hade inte hunnit så långt som tur var). Jag skämdes när vi kom dit men för personalen var det inga problem. Dagen gick bra och jag var glad, lugn och kände en stor trygghet i personalen, lokaler och allt. Emilia började ty sig så smått för en av fröknarna i slutet av dagen och jag kände också förtroende för henne.
I tisdags så följde jag med och Micke och Emma var hemma. Vi kom inte precis i tid då heller, men vi hade ju pratat med personalen om mina tankar och min oro och de har sagt att för oss är det inte så petigt utan ni kommer när ni kommer. Det första jag fick veta när vi kom var att den fröken som Emilia och jag kände sån trygghet med inte var där på grund av sjukdom och det kändes jobbigt. Men dagen började rulla på bra ändå, de är alltid ute när vi ska lämna Emilia så det var utelek i snön som gällde innan vi gick in och hade samling. Då kom de första tankarna upp hos mig
"Tänk om Emilia inte får någon bra kompis"
"Tänk om någon gör henne illa och personalen inte är där just då"
"Tänk om hon gör något mot någon och barnen inte tycker om henne"
Jag försökte trycka bort dessa tankar så mycket som möjligt och dagen gick vidare. Emilia lekte och jag var med och hon började leka lite tillsammans med ett annat barn och det gick jättebra. Sen var det dags för lunch och efter lunchen sagostund. När sagostunden var slut så gick Emilia och lekte och hon ville att jag skulle sitta med henne. Jag satt då och började fundera mer på massa olika saker och jag kände att gråten var nära. Jag fick kämpa hårt för att inte brista. Då var det en flicka som är något år äldre än Emilia som sa till en av fröknarna att hon saknade mamma varpå han svarar "Äh, sluta med det där nu". Min reaktion var panikkänsla och jag kände bara att "Jag vill inte lämna Emilia här". Jag kände att jag måste få prata med personalen om hur jag känner men jag var rädd för att "ta steget" för jag vill inte verka knäpp. Det är svårt att ta upp hur jag mår för man vet aldrig hur någon reagerar. Emilia satt i vart fall och lekte och jag hade ställt mig upp och jag kände att jag kunde gå iväg lite. Jag gick och frågade en fröken hur han tyckte att det går för Emilia. Han sa att hon är ju lite försiktig emot personalen, men annars verkar hon väldigt lugn och trygg. Då sa jag att jag tycker att det känns skitjobbigt och jag började givetvis gråta. Samtidigt som jag berättar lite hur jag mår psykiskt och hur jag funkar och tänker så kom tanken att "Stackars kille, han är väl runt 25 år och har inga barn själv och tänker väl att jag är helt knäpp".
Under eftermiddagen så satt Emilia inne i pysselrummet med några andra barn och en av Engelskapedagogerna och gjorde halsband. Jag passade då på att prata med en annan fröken och mitt hjärta lättade. När det var dags att åka hem så gick Emilia och vinkade hejdå till ALLA och hon hade nog gärna stannat en stund till.
Sen mådde jag superdåligt hela kvällen, fick även reda på att min allra första kompis tillika granne i Vårgårda hade misst sin pappa. Jag har varit mycket hos dem när jag var liten och vi bodde grannar i många år. Detta gjorde mig väldigt ledsen och gjorde ju inte saken bättre. Min hjärna var som en enda stor skål med någon röra utan struktur och jag fick ingen kontroll över tankar och kunde inte ta några beslut. Jag och Micke pratade när barnen somnat och jag grät och kände mig helt värdelös. Började få panik över massor som jag inte ens behöver tänka på just nu som t ex att någon gång börja jobba och då inte hinna med något hemma och hur dåligt jag kommer må då. Det är svårt för andra att förstå min "rädsla" för att jobba och det enda jag kan säga är att jag får dödsångest när jag tänker på det och jag ska inte gå djupare in på det.
Jag kunde inte komma fram till om jag skulle vara med Emilia idag eller om jag skulle vara hemma, jag kände att jag kommer må skit hur jag än gör. Mitt kontrollbehov är fruktansvärt och jag kände panik över att jag nu ska lämna bort Emilia som jag varit hemma med i 2,5 år och haft full kontroll över. Känslan är maktlöshet samtidigt som jag så väl vet att hon behöver få denna utveckling, jag behöver få lite andrum och Emma behöver få ha mig lite för sig själv precis som Emilia har fått ha. Jag kan heller inte ge Emilia allt det som hon behöver just nu eftersom jag mår som jag mår och ofta får jag tvinga mig själv att göra de allra självklaraste saker här i vardagen. Vi kom i alla fall fram till att jag skulle följa med och det kändes väl ok.
Imorse när vi vaknade kändes det inte bra och jag började fundera igen och vända för och emot. Jag kände att jag kan inte ta detta beslutet och jag frågade Micke hur han kände och han sa att han givetvis kan följa med om jag känner att jag inte klarar det. Vi frågade Emilia vad hon ville och hon ville att pappa skulle följa med. Och jag har idag suttit och tänkt på Emilia varenda sekund men ändå fått lite gjort. Men många tankar som snurrat i huvudet. När Micke och Emilia kommer hem så har det gått superbra. Micke hade efter sagostunden sagt att "Nu går pappa och dricker lite kaffe" och så hade han och två andra föräldrar gått upp till personalrummet och när de kom ner vid 13.40 så hade det funkat superbra. Emilia hade lekt med de andra barnen och pratat med fröken Mikael som hon varit väldigt avvaktande emot innan och Micke frågade Mikael vad han trodde om morgondagen och han sa att han inte trodde det skulle bli några problem att lämna. Så imorgon får Micke åka och lämna Emilia och är det så att det blir jättejobbigt för henne så ringer de till oss så får vi hämta henne. Så nu känns det väl lite lugnare, men det är fortfarande många tankar.
Att detta skulle kunna vara så jobbigt trodde jag ju som sagt inte, men jag vet också så väl att jag kommer ta mig igenom detta också. Oj vad långt det blev så nu får jag sluta för idag.
I måndags var det dags för första dagen med inskolning. Det är 3-dagars inskolning eller som det också kallas föräldraaktiv inskolning. Detta innebär att vi som föräldrar är med på dagis från 9-14 och vi gör allt med vårt barn, det vill säga precis som hemma fast vi är på dagis. När man sedan känner att barnet är redo så tar man ett steg tillbaka men finns ändå i bakgrunden. På detta sätt skolas barnet in på ett tryggt sätt genom att ha mamma eller pappa med som visar att dagis är ett tryggt ställe att vara på, det blir inte tårar och det blir inget farväl innan barnet (och föräldrarna) är redo. För vissa barn (och föräldrar) går det på en dag och andra barn kan behöva mer än 3 dagar och det är ok vilket som. Man får som förälder chans att få en inblick i verksamheten, bilda en relation till personalen och så vidare.
Jag har inför detta haft en sak som jag varit väldigt orolig för, jag har inte behövt passa några regelbundna tider på över 3 år och vi har ju kunnat ta dagen som den kommer och nu ska vi helt plötsligt komma upp på morgonen, göra oss i ordning, äta frukost och KOMMA I TID! Detta behöver vi göra i lugn och ro för att jag inte ska känna mig stressad, för om jag blir stressad och Emilia märker det så kommer det bli trotsigare än värst.
Vi började i alla fall i måndags med att vi var med både jag, Micke och Emma. Emilia har pratat om att börja på dagis och leka med alla barnen i flera dagar. Vi vaknade och kom upp och morgonen var lugn och behaglig och vi hade gott om tid. Men ändå kom vi några minuter för sent (vi glömde plånböckerna hemma båda två och fick vända hem igen, hade inte hunnit så långt som tur var). Jag skämdes när vi kom dit men för personalen var det inga problem. Dagen gick bra och jag var glad, lugn och kände en stor trygghet i personalen, lokaler och allt. Emilia började ty sig så smått för en av fröknarna i slutet av dagen och jag kände också förtroende för henne.
I tisdags så följde jag med och Micke och Emma var hemma. Vi kom inte precis i tid då heller, men vi hade ju pratat med personalen om mina tankar och min oro och de har sagt att för oss är det inte så petigt utan ni kommer när ni kommer. Det första jag fick veta när vi kom var att den fröken som Emilia och jag kände sån trygghet med inte var där på grund av sjukdom och det kändes jobbigt. Men dagen började rulla på bra ändå, de är alltid ute när vi ska lämna Emilia så det var utelek i snön som gällde innan vi gick in och hade samling. Då kom de första tankarna upp hos mig
"Tänk om Emilia inte får någon bra kompis"
"Tänk om någon gör henne illa och personalen inte är där just då"
"Tänk om hon gör något mot någon och barnen inte tycker om henne"
Jag försökte trycka bort dessa tankar så mycket som möjligt och dagen gick vidare. Emilia lekte och jag var med och hon började leka lite tillsammans med ett annat barn och det gick jättebra. Sen var det dags för lunch och efter lunchen sagostund. När sagostunden var slut så gick Emilia och lekte och hon ville att jag skulle sitta med henne. Jag satt då och började fundera mer på massa olika saker och jag kände att gråten var nära. Jag fick kämpa hårt för att inte brista. Då var det en flicka som är något år äldre än Emilia som sa till en av fröknarna att hon saknade mamma varpå han svarar "Äh, sluta med det där nu". Min reaktion var panikkänsla och jag kände bara att "Jag vill inte lämna Emilia här". Jag kände att jag måste få prata med personalen om hur jag känner men jag var rädd för att "ta steget" för jag vill inte verka knäpp. Det är svårt att ta upp hur jag mår för man vet aldrig hur någon reagerar. Emilia satt i vart fall och lekte och jag hade ställt mig upp och jag kände att jag kunde gå iväg lite. Jag gick och frågade en fröken hur han tyckte att det går för Emilia. Han sa att hon är ju lite försiktig emot personalen, men annars verkar hon väldigt lugn och trygg. Då sa jag att jag tycker att det känns skitjobbigt och jag började givetvis gråta. Samtidigt som jag berättar lite hur jag mår psykiskt och hur jag funkar och tänker så kom tanken att "Stackars kille, han är väl runt 25 år och har inga barn själv och tänker väl att jag är helt knäpp".
Under eftermiddagen så satt Emilia inne i pysselrummet med några andra barn och en av Engelskapedagogerna och gjorde halsband. Jag passade då på att prata med en annan fröken och mitt hjärta lättade. När det var dags att åka hem så gick Emilia och vinkade hejdå till ALLA och hon hade nog gärna stannat en stund till.
Sen mådde jag superdåligt hela kvällen, fick även reda på att min allra första kompis tillika granne i Vårgårda hade misst sin pappa. Jag har varit mycket hos dem när jag var liten och vi bodde grannar i många år. Detta gjorde mig väldigt ledsen och gjorde ju inte saken bättre. Min hjärna var som en enda stor skål med någon röra utan struktur och jag fick ingen kontroll över tankar och kunde inte ta några beslut. Jag och Micke pratade när barnen somnat och jag grät och kände mig helt värdelös. Började få panik över massor som jag inte ens behöver tänka på just nu som t ex att någon gång börja jobba och då inte hinna med något hemma och hur dåligt jag kommer må då. Det är svårt för andra att förstå min "rädsla" för att jobba och det enda jag kan säga är att jag får dödsångest när jag tänker på det och jag ska inte gå djupare in på det.
Jag kunde inte komma fram till om jag skulle vara med Emilia idag eller om jag skulle vara hemma, jag kände att jag kommer må skit hur jag än gör. Mitt kontrollbehov är fruktansvärt och jag kände panik över att jag nu ska lämna bort Emilia som jag varit hemma med i 2,5 år och haft full kontroll över. Känslan är maktlöshet samtidigt som jag så väl vet att hon behöver få denna utveckling, jag behöver få lite andrum och Emma behöver få ha mig lite för sig själv precis som Emilia har fått ha. Jag kan heller inte ge Emilia allt det som hon behöver just nu eftersom jag mår som jag mår och ofta får jag tvinga mig själv att göra de allra självklaraste saker här i vardagen. Vi kom i alla fall fram till att jag skulle följa med och det kändes väl ok.
Imorse när vi vaknade kändes det inte bra och jag började fundera igen och vända för och emot. Jag kände att jag kan inte ta detta beslutet och jag frågade Micke hur han kände och han sa att han givetvis kan följa med om jag känner att jag inte klarar det. Vi frågade Emilia vad hon ville och hon ville att pappa skulle följa med. Och jag har idag suttit och tänkt på Emilia varenda sekund men ändå fått lite gjort. Men många tankar som snurrat i huvudet. När Micke och Emilia kommer hem så har det gått superbra. Micke hade efter sagostunden sagt att "Nu går pappa och dricker lite kaffe" och så hade han och två andra föräldrar gått upp till personalrummet och när de kom ner vid 13.40 så hade det funkat superbra. Emilia hade lekt med de andra barnen och pratat med fröken Mikael som hon varit väldigt avvaktande emot innan och Micke frågade Mikael vad han trodde om morgondagen och han sa att han inte trodde det skulle bli några problem att lämna. Så imorgon får Micke åka och lämna Emilia och är det så att det blir jättejobbigt för henne så ringer de till oss så får vi hämta henne. Så nu känns det väl lite lugnare, men det är fortfarande många tankar.
Att detta skulle kunna vara så jobbigt trodde jag ju som sagt inte, men jag vet också så väl att jag kommer ta mig igenom detta också. Oj vad långt det blev så nu får jag sluta för idag.
Kommentarer
Trackback
