Tänder och vakna nätter...
I natt var Emma vaken till och från. Hon har tänder på gång och så är hon förkyld så det är jobbigt för henne. Emilia kom in till mig vid 4-tiden men hon somnade snabbt igen. Emma vaknade till men somnade efter ett tag men det gjorde inte jag. Fick sånna där myrkrypningar i benen och då har jag svårt att somna eftersom jag inte kan ligga still. Men till slut somnade jag med för att snooza larmet och komma upp lite senare än planerat. Men det gick bra ändå.
När jag lämnat Emilia på dagis så åkte jag och Emma och handlade blöjor och mjölk innan vi åkte hem och myste lite innan vi hämtade Emilia igen vid 13. När vi kom in så stod Emilia och pratade med en av fröknarna och jag hörde att hon sa "Nu kommer mamma snart och hämtar mig". Så vände hon sig om och fick se mig och då skiner hon upp i ett jättesmile och springer fram till mig, pussar och kramar mig och hoppas av glädje. Så underbart det är med en sån kärlek. Idag hade de lekt i snön och sen hade de målat efter samlingen. När vi skulle åka hem så vinkade hon glatt till fröknarna som sa "Hejdå Emilia vi ses imorgon" och då svarar hon "Ja, det gör vi" med ett stort leende.
Med mig är läget som igår. Ångest och oro för de mesta saker, de sa idag på dagis att Emilia ska som 15-timmars barn gå tisdag till torsdag 9-14 och då fick jag jätteångest för att hon var där idag och att vi tänkt att hon skulle gå 9-13 till torsdag. När jag frågade hur vi skulle göra dessa dagarna så sa de att vi gör som vi har pratat om och inte mer med det. Men sen har jag kännt mig supernojjig över detta. Jag släppte det efter några timmar för jag fick mig att tänka att vi ska ju faktiskt ha mer timmar snart ändå. Sen började jag fundera på massa andra saker som jag egentligen inte behöver tänka på ännu men där var hjulet igång. Men det ska väl bli bra igen. Det som känns jobbigt nu är att denna veckan fyller 3 stycken i Mickes familj år så det kommer bli kalas. Jag känner att jag inte vill träffa människor nu eftersom jag mår som jag mår. Men jag får väl bita ihop när det gäller kalasen antar jag. Så får jag säga att läget är ok och sätta på mig ett leende under några timmar, ingen större idé att säga hur jag mår eftersom de ändå inte kan förstå. Vilket ju inte är lätt när man inte mår så här själv. Det hade nog inte jag heller gjort.
När jag lämnat Emilia på dagis så åkte jag och Emma och handlade blöjor och mjölk innan vi åkte hem och myste lite innan vi hämtade Emilia igen vid 13. När vi kom in så stod Emilia och pratade med en av fröknarna och jag hörde att hon sa "Nu kommer mamma snart och hämtar mig". Så vände hon sig om och fick se mig och då skiner hon upp i ett jättesmile och springer fram till mig, pussar och kramar mig och hoppas av glädje. Så underbart det är med en sån kärlek. Idag hade de lekt i snön och sen hade de målat efter samlingen. När vi skulle åka hem så vinkade hon glatt till fröknarna som sa "Hejdå Emilia vi ses imorgon" och då svarar hon "Ja, det gör vi" med ett stort leende.
Med mig är läget som igår. Ångest och oro för de mesta saker, de sa idag på dagis att Emilia ska som 15-timmars barn gå tisdag till torsdag 9-14 och då fick jag jätteångest för att hon var där idag och att vi tänkt att hon skulle gå 9-13 till torsdag. När jag frågade hur vi skulle göra dessa dagarna så sa de att vi gör som vi har pratat om och inte mer med det. Men sen har jag kännt mig supernojjig över detta. Jag släppte det efter några timmar för jag fick mig att tänka att vi ska ju faktiskt ha mer timmar snart ändå. Sen började jag fundera på massa andra saker som jag egentligen inte behöver tänka på ännu men där var hjulet igång. Men det ska väl bli bra igen. Det som känns jobbigt nu är att denna veckan fyller 3 stycken i Mickes familj år så det kommer bli kalas. Jag känner att jag inte vill träffa människor nu eftersom jag mår som jag mår. Men jag får väl bita ihop när det gäller kalasen antar jag. Så får jag säga att läget är ok och sätta på mig ett leende under några timmar, ingen större idé att säga hur jag mår eftersom de ändå inte kan förstå. Vilket ju inte är lätt när man inte mår så här själv. Det hade nog inte jag heller gjort.
Kommentarer
Trackback
