Leva livet som mamma...

Men det är sanningen, varför ska jag känna att jag behöver vara så förbaskat ärlig i det? Varför kan jag inte bara skriva att allt är bra och livet leker? Hur roligt är det för folk omkring mig att ständigt höra mitt klagande? Klagar jag för mycket tycker ni?

Saken är den att en underbar vän till mig sa idag ungefär som så att jag behöver inte säga att jag mår dåligt utan säga att "Det är ok" och det fick mig att fundera. Varför kan jag inte ljuga om hur jag mår? Jag är så himla bra att hålla en fasad med ett leende utåt för det är ju inte direkt så att jag går och gråter ständigt. Många som inte känner mig tror inte att jag mår så dåligt som jag gör för "Du är ju alltid så glad!".
Pratade med en sköterska på vuxenpsykiatrin idag och sa att jag ville prata med en läkare om dosändring och hon frågade hur jag mådde och jag sa att jag orkar inte mer, jag är trött på att inget hjälper, jag är trött på att få träffa nya läkare HELA tiden. Ska få en tredje läkare nu sen jag satte in Venlafaxinet. Men så säger jag i slutet att "Men det ordnar sig" och så ler jag och skrattar lite. Varför kan jag inte bara säga ifrån att HJÄLP MIG FÖR H-VETE!!

Tack i alla fall Michaela för att jag fick prata av mig idag och för att du lyssnade.