Up and down and here we go! Sjätte tanden också!
Emma fick sin sjätte lilla tand häromdagen. Nu har hon 4 ner och 2 uppe, så söt så. Har jag skrivit upp när alla tänder kommit nu då? och när hon satt stadigt första gången? första leendet? flytta saker mellan händerna? osv ABSOLUT.... inte :o( Jag var så noga med det med Emilia och vi tog massor med kort och förevigade det mesta. Men nu finns inte riktigt den tiden och det känns så tråkigt, känns lite som vi sviker Emma men det gör vi ju inte. Är det ett vanligt fenomen att man gör sånt där mindre med andra barnet tro??
Älskar dem båda så det gör ont i kroppen det gör vi i alla fall!
Var hos läkaren i måndags och det gick bra. Kom fram till att medicinen i alla fall börjar verka lite grann på den punkten att min energi och vilja till att göra saker har ökat. Men i övrigt så är det väl som vanligt. Ångest och mycket mer panikångest, men det är vanligt att man får mer ångest ett tag i början när man tar mediciner mot ångest, knasigt men sant. Så nu ska jag fortsätta med denna dosen och hoppas att den hjälper mer och mer.
Igår var jag och träffade min nya kurator. Kändes 50/50, varken bra eller dåligt men det gjorde mig väldigt nedstämd och väckte mycket tankar och funderingar kring framtiden. Jag tänker mer och mer på att jag håller denna eviga glada fasaden utåt, hur mycket ligger det mig egentligen till last? Eller är det bra? Ja i vissa fall är det väl bra och i andra inte. Tänker mycket på om folk tror att jag hittar på att jag mår så dåligt.
Känns just nu som tiden springer iväg och jag inte riktigt hänger med, Emma blir 1 år nästa vecka. Vart tog detta året vägen? Vissa dagar får jag jättemycket gjort och andra så tar oron övertaget och får mig att sitta i soffan och inte göra något mer än att tänka att jag ska göra saker.
Snart är det dags att åka och hämta Emilia på dagis. Har fått intyg från läkaren att Emilia ska kunna få lite mer timmar nu när jag mår såhär. Känner mig tvådelad inför det, känner mig värdelös som inte orkar vara den mamma jag vill vara och att jag sviker Emilia. Samtidigt som jag vet att hon trivs så bra på dagis och vi får mer bra tid tillsammans om jag kommer på fötter.
Älskar dem båda så det gör ont i kroppen det gör vi i alla fall!
Var hos läkaren i måndags och det gick bra. Kom fram till att medicinen i alla fall börjar verka lite grann på den punkten att min energi och vilja till att göra saker har ökat. Men i övrigt så är det väl som vanligt. Ångest och mycket mer panikångest, men det är vanligt att man får mer ångest ett tag i början när man tar mediciner mot ångest, knasigt men sant. Så nu ska jag fortsätta med denna dosen och hoppas att den hjälper mer och mer.
Igår var jag och träffade min nya kurator. Kändes 50/50, varken bra eller dåligt men det gjorde mig väldigt nedstämd och väckte mycket tankar och funderingar kring framtiden. Jag tänker mer och mer på att jag håller denna eviga glada fasaden utåt, hur mycket ligger det mig egentligen till last? Eller är det bra? Ja i vissa fall är det väl bra och i andra inte. Tänker mycket på om folk tror att jag hittar på att jag mår så dåligt.
Känns just nu som tiden springer iväg och jag inte riktigt hänger med, Emma blir 1 år nästa vecka. Vart tog detta året vägen? Vissa dagar får jag jättemycket gjort och andra så tar oron övertaget och får mig att sitta i soffan och inte göra något mer än att tänka att jag ska göra saker.
Snart är det dags att åka och hämta Emilia på dagis. Har fått intyg från läkaren att Emilia ska kunna få lite mer timmar nu när jag mår såhär. Känner mig tvådelad inför det, känner mig värdelös som inte orkar vara den mamma jag vill vara och att jag sviker Emilia. Samtidigt som jag vet att hon trivs så bra på dagis och vi får mer bra tid tillsammans om jag kommer på fötter.
Kommentarer
Trackback
