Leva livet som mamma...

...i tårarnas snara. Jag har ju väntat på att få besked från Psykiatriska öppenvården här för att få en läkarkontakt med uppföljning av medicineringen och då. Men jag har ju inte hört något så idag ringde jag själv och de hade inte fått några papper från läkaren i Falköping (svensk sjukvård i ett nötskal) så hon jag pratade med skulle forska i det och höra av sig, men det lär väl bli jag som får ringa igen. Jag ringde sen till Falköping och förklarade läget och sa att jag behöver nytt recept och frågade varför ingen hade hört av sig till Skövde, hon skulle kolla detta. En läkare ringde tillbaka efter någon timme och sa att hon skulle skriva ett recept och att jag skulle trappa ut medicinen för att vara utan den inför förlossningen. Jag förklarade för henne att jag är JÄTTERÄDD att jag ska börja må dåligt igen men det verkade inte hon höra, fick bara svaret "Gå ner till 75 mg i tre veckor så kan du höra av dig igen". Jaha tänkte jag och sa återigen att jag inte vill må dåligt igen och undrade om det är farligt och vad som kan hända om jag äter dem över förlossningen. "Det är ju inget som vi kan säga" får jag då till svar. Grrrrrrrrrrrrrrrr vad less jag blir på dessa läkare, hade hon ens läst journalen och sett varför jag äter medicinerna? Jag kom mig inte för att säga något eftersom jag grät så samtalet avslutades.

Sen har min dag varit skit, tappade lusten för allt och har inte haft tålamåd för fem öre med Emilia, tänk vad lite som behövs för att allt ska rasa. Vet inte vart jag ska vända mig nu, är så trött på att alltid "falla mellan två stolar" i sjukvården. Varför kan det inte bara fungera?!

Nu sitter jag här med gråten i halsen och vill bara försvinna från jordens yta. Hade tänkt att jag skulle åkt iväg in till stan en sväng när Micke kom hem, men då skulle ju han duscha och klockan drog iväg så jag hade bara fått stressa ändå. Hade velat komma iväg och få lite tid för mig själv. Men så blev det inte.

Skriver mer en annan dag.