Leva livet som mamma...

Det har gått dagar, veckor och månader och nu är det bara 50 dagar kvar till beräknad förlossning. Det tar på krafterna att vara höggravid. Jag har inte gått upp mycket i vikt men jag känner mig otymplig eftersom magen är ivägen mest hela tiden vad jag än gör. Bebis vältrar omkring i magen och sparkar och buffas hela dagarna och det är mysigt, men också väldigt påfrestande för rygg, mage och revben. Blodmängden i kroppen är ju betydligt större än normalt så hjärtat jobbar på högfart så numera blir jag anfådd av att gå på toaletten. Jag borde hålla igång med promenader, simning och ryggövningar, men det blir inget med det. Hittar alltid undanflykter av något slag, så typiskt.

Emilia är envis, men jag ska vara envisare även om det är jobbigt. Hon är jättearg och skriker och gråter när hon blivit nerstoppad i sin säng. Jag vill verkligen att hon ska somna själv utan att vi sitter hos henne, för om vi sitter hos henne när hon somnar så är hon superledsen om hon vaknar på natten och kan då inte somna om själv utan är vaken i flera timmar. Hon är även ledsen på morgonen när hon vaknar. Men somnar hon själv så är det ju likadant om hon vaknar på natten så då kan hon somna själv igen. Men det är jobbigt att hon är så arg/ledsen innan hon somnar nu på kvällen, hon vet ju så väl att jag finns här i huset men hon testar ju om jag kommer och tar upp henne eller stannar hos henne. Går jag till henne så eskalerar skriken till skyhöga nivåer igen och hon håller på ännu längre. Men låter jag henne vara så minskar det succesivt efterhand och till slut somnar hon. Det är jobbigt, men det handlar om att vara konsekvent. Hon har ju från hon var mini mini somnat själv så det är ju inget nytt fenomen. Säkert är det någon som läser detta som tänker att "vilken elak mamma hon är som låter sitt barn skrika i sin ensamhet" men då får du tycka så.

Nu ska jag koppla av lite i soffan med ett glas Pucko!