Leva livet som mamma...

Har väldigt mycket i huvudet nu och har haft några riktigt jobbiga dagar. Dels påverkar medicinbytet och jag har en del biverkningar. Jag har minskad aptit, svårt att somna om om jag vaknar på natten, yrsel, massa ångest och tankar på att bara vilja fly från allt. Men jag vet ju att det är övergående. Sen har det varit riktigt jobbigt på släktfronten. Jag skrev ju sist att jag och Micke är väldigt oense enligt julen och att vi blir ovänner så fort vi pratar om det. Nu har vi hittat sätt att prata om det och vi förstår varandra mycket bättre och har väl kommit fram till lite olika lösningar på problemet. Men jag blir inte klok på Mickes familj. Just nu är jag så ledsen och besviken på dem och det yttrar sig även i ilska och massa ångest. Vi har ju föreslagit att vi kan vara här på kvällen för barnens skull och att det underlättar väldigt för oss på många sätt, de skulle ju "prata om saken" och när Micke pratade med sin mamma igår så blev ju svaret som jag förväntat mig att de vill ha det som de brukar ha det. Micke förklarade då igen att det skulle underlätta dels för barnen på flera sätt och dels för mig eftersom jag mår som jag mår och att det skulle minska stressen för mig oerhört mycket att slippa fara omkring. Men nej, de förstår inte, de vill ha det "som vanligt". Hur kan man vara så fruktansvärt trångsynta, oempatiska, oförstående och inskränkta??? Jag tycker mycket om Mickes familj, men när det kommer till sånna här saker så blir jag så besviken och ledsen. De kan inte ens FÖRSÖKA förstå hur jag mår och jag börjar ärligt talat tro att de inte vill förstå. Och de kan inte ens förstå att man kanske får ändra julfirandet när det är små barn med i bilden, det fungerar inte att börja öppna julklapparna klockan 19, det blir för sent!!!
Micke sa i alla fall till sin mamma att han tyckte det var riktigt j-la dåligt att det inte kan ställa upp på att vara här i år, han sa det flera gånger och det kändes så skönt att höra honom stå upp för mig mot sin mamma. Jag bara grät och ångesten bara växte. Jag sa högt så hans mamma (troligtvis) hörde att de kan fira sin jul, jag kommer inte vilja komma alls och att de kanske kunde lyssna någon gång så kanske de kan förstå lite mer hur jag mår.
Hon skulle i alla fall prata om det med Mickes syster och bror igen så får vi se. Men jag vill inte ens träffa dem just nu. Skulle så gärna vilja ställa mina frågor till dem men det kommer väl bara sluta med att jag kommer ses som en riktig "bitch".
Ja ja, nog om det nu, det kommer väl en lösning på detta också.

Emma ställer sig upp mot möbler nu och står jättebra. Hon ser för härlig ut när hon ställer sig mot tv-bänken eller en stol och står och klappar med handen och ler med hela ansiktet. Allt ska stoppas i munnen nu och hon vill gärna vara med och kika vad vi andra gör. Emilia är för det mesta gullig mot henne och ger henne leksaker och pysslar med henne. Men så vänder det ibland och det är bara hennes saker och så säger hon "Inte ta den Emma!" Det är i alla fall väldigt skönt att inte behöva ha Emma i resesängen hela tiden. Tror inte hon har varit i den på 2-3 veckor, så vi kan nog ställa undan den snart.

Jag har haft lite "terapi" i veckan i form av pyssel. Jag har sytt gardin till tjejernas rum, sänghimlarna är uppsatta (kanske jag redan har skrivit), jag håller på att sy påslakan och örngott i samma tyg som gardinen. Jag tycker det är såååå härligt att få pyssla för det gör mig lite lugnare. Ska snart gå in i "pysselrummet" och fortsätta lite i väntan på att Micke ska få Emilia att somna och sen ska han väl duscha.

Här kommer några bilder...
Emilia i sin nya frisyr sitter och kollar på "Chuggington"

Emilia iklädd dockans mössa och halsduk...

Vinterns första snö har kommit och vi har varit på Öppna förskolan...

en liten blunder ;o)



Nej nu ska jag inte sitta här mer, ha en skön fredagkväll!