Kommer inte på någon bra rubrik!
Igår morse var oron i mig överväldigande, femte dagen med bruna flytningar. Jag ringde till gyn.mottagningen och rådfrågade dem och talade om att jag var orolig och inte kunde släppa det. De ville att jag skulle komma in och träffa en akutläkare så jag fick tid 11.30. Då började jag oroa mig över att det skulle vara en manlig läkare och att de säkert skulle göra ett vaginalt ultraljud, men jag tänkte sen att så blir det nog inte, inte både och i alla fall...
Jag väckte Micke vid 10.45 så åkte vi bort till KSS, ville ha med honom om något skulle visa sig vara fel. Satte oss i väntrummet när jag anmält mig och sen kom läkaren och ropade upp mig. Läkaren presenterade sig som Robert. Ok tänkte jag, Micke är ju med och det är ju bättre att få kollat vad det kan vara för nåt. Läkaren var trevlig och inte alls sliskig. Han ställde lite frågor och jag svarade. Så var det dags för undersökning så vi gick in i ett annat rum, med en gyn.stol i såklart så då konstaterade jag att 2 av 2 fasor blev verklighet. Känns inte så där himla roligt att ligga i en gyn.stol och då dessutom ha en manlig läkare, nja tillhör väl inte mina favoritgöromål. Men han kände först på livmodern och livmodertappen som var helt stängd, skönt. Sen gjorde han ett VUL och snabbt fick vi syn på lilla pyret, jag såg först inget hjärta och paniken steg inom mig, men då sa läkaren att "Och där ser vi lilla hjärtat slå" och sen vinkade pyret och sprattlade runt, pigg liten krabat. 36,9 millimeter lång så den har växt lite sen sist. Läkaren sa sedan att allt såg normalt ut så jag behöver inte oroa mig. Så nu hoppas jag att jag kan släppa oron och njuta av bebis som växer i magen.
Igår eftermiddag gick jag och Emilia ut och planterade lite blommor som vi ställde ut på trappen, tänkte jag skulle rensat landet på framsidan också, men det var ju lättare sagt än gjort med lilla fröken som kröp iväg stup i ett så det får bli en annan dag.
Igår när det var läggdags för lillan så slängde hon inte ut nappen, hon grät inget och somnade rätt omgående, hon skrattade till och med när jag gick ut och putte igen dörren till hennes rum. Och imorse vaknade jag till av att hon jollrade inne i sin säng. Samma när jag la henne nu efter lunchen så förhoppningsvis är det tillbaka till det normala igen.
Nu ska jag gå ner och väcka min älskade man och så ska vi väl hitta på något vettigt, har en del att göra här hemma, måste börja någonstans. Var föresten ute på en promenad på förmiddagen, jisses vilken dålig kondition jag har, den MÅSTE jag göra något åt.
Kramen!
Jag väckte Micke vid 10.45 så åkte vi bort till KSS, ville ha med honom om något skulle visa sig vara fel. Satte oss i väntrummet när jag anmält mig och sen kom läkaren och ropade upp mig. Läkaren presenterade sig som Robert. Ok tänkte jag, Micke är ju med och det är ju bättre att få kollat vad det kan vara för nåt. Läkaren var trevlig och inte alls sliskig. Han ställde lite frågor och jag svarade. Så var det dags för undersökning så vi gick in i ett annat rum, med en gyn.stol i såklart så då konstaterade jag att 2 av 2 fasor blev verklighet. Känns inte så där himla roligt att ligga i en gyn.stol och då dessutom ha en manlig läkare, nja tillhör väl inte mina favoritgöromål. Men han kände först på livmodern och livmodertappen som var helt stängd, skönt. Sen gjorde han ett VUL och snabbt fick vi syn på lilla pyret, jag såg först inget hjärta och paniken steg inom mig, men då sa läkaren att "Och där ser vi lilla hjärtat slå" och sen vinkade pyret och sprattlade runt, pigg liten krabat. 36,9 millimeter lång så den har växt lite sen sist. Läkaren sa sedan att allt såg normalt ut så jag behöver inte oroa mig. Så nu hoppas jag att jag kan släppa oron och njuta av bebis som växer i magen.
Igår eftermiddag gick jag och Emilia ut och planterade lite blommor som vi ställde ut på trappen, tänkte jag skulle rensat landet på framsidan också, men det var ju lättare sagt än gjort med lilla fröken som kröp iväg stup i ett så det får bli en annan dag.
Igår när det var läggdags för lillan så slängde hon inte ut nappen, hon grät inget och somnade rätt omgående, hon skrattade till och med när jag gick ut och putte igen dörren till hennes rum. Och imorse vaknade jag till av att hon jollrade inne i sin säng. Samma när jag la henne nu efter lunchen så förhoppningsvis är det tillbaka till det normala igen.
Nu ska jag gå ner och väcka min älskade man och så ska vi väl hitta på något vettigt, har en del att göra här hemma, måste börja någonstans. Var föresten ute på en promenad på förmiddagen, jisses vilken dålig kondition jag har, den MÅSTE jag göra något åt.
Kramen!
Kommentarer
Trackback
