Fredag idag...
Jag är så trött, jag har ont i halsen, jag har ingen matlust, tårarna är beredda att börja rinna när som helst och listan kan göras lång. Suttit nu och sökt på GAD (Generaliserat Ångestsyndrom) för det är den typen av ångest som jag verkar ha. Försökt hitta behandlingssätt och det verakr vara KBT som ska vara effektivast, det är ju det jag har påbörjat, men jag vet inte om det kommer fungera på mig. Så fort jag ska försöka använda mig av det så får jag bara ännu mer ångest. Jag överdriver inte om jag säger att mer eller mindre allt ger mig ångest just nu. En vecka har det varat nu och jag orkar inte mer snart. Jag är så trött på att vara ledsen, att tappa tålamodet, att känna detta obehag i kroppen, att känna mig låst, att klaga för det det är det enda jag gör.
Igår hade Emilia jättesvårt att somna, hon röjde runt i sin säng och efter låååång stund somnade hon så äntligen. men 01.45 vaknade jag av att hon grät. Gick upp och kollade till henne och fick byta blöja, testade att lägga henne i sängen, men hon bara grät. Så hon fick komma in till oss och där låg hon vaken en bra stund, men jag fick inte panik utan låg stilla bredvid henne och lät henne boa bredvid mig. Till slut somnade hon, men då var nog klockan 5 eller nått. Jag somnade till lite men vaknade snart av Mickes väckarklocka. Emilia sov så gott så jag låg kvar med henne.
Nu efter lunch så grät hon en kort stund innan hon somnade, hon är mycket lugnare på dagen än på kvällen. Tänk om hon kunde säga vad det beror på att hon är så ledsen. Vi vill i alla fall att hon ska somna i sin egen säng, sen om hon vaknar på natten kan hon få komma in till oss för det är väl det hon behöver nu. Jag är bara så rädd att det är mitt fel att hon är ledsen, att hon känner av hur jag mår. Hon ser ju mig gråta ibland och på dagtid är ju inte tålamodet på topp. Vid läggdags har jag nån spärr som gör att tålamodet är bättre som tur är.
Nej, ni är säkert jättetrötta på mitt gnäll, men jag MÅSTE helt enkelt skriva av mig. Livet är inte alltid en dans på rosor, i alla fall inte mitt.
Igår hade Emilia jättesvårt att somna, hon röjde runt i sin säng och efter låååång stund somnade hon så äntligen. men 01.45 vaknade jag av att hon grät. Gick upp och kollade till henne och fick byta blöja, testade att lägga henne i sängen, men hon bara grät. Så hon fick komma in till oss och där låg hon vaken en bra stund, men jag fick inte panik utan låg stilla bredvid henne och lät henne boa bredvid mig. Till slut somnade hon, men då var nog klockan 5 eller nått. Jag somnade till lite men vaknade snart av Mickes väckarklocka. Emilia sov så gott så jag låg kvar med henne.
Nu efter lunch så grät hon en kort stund innan hon somnade, hon är mycket lugnare på dagen än på kvällen. Tänk om hon kunde säga vad det beror på att hon är så ledsen. Vi vill i alla fall att hon ska somna i sin egen säng, sen om hon vaknar på natten kan hon få komma in till oss för det är väl det hon behöver nu. Jag är bara så rädd att det är mitt fel att hon är ledsen, att hon känner av hur jag mår. Hon ser ju mig gråta ibland och på dagtid är ju inte tålamodet på topp. Vid läggdags har jag nån spärr som gör att tålamodet är bättre som tur är.
Nej, ni är säkert jättetrötta på mitt gnäll, men jag MÅSTE helt enkelt skriva av mig. Livet är inte alltid en dans på rosor, i alla fall inte mitt.
Kommentarer
Postat av: Michaela/ smaragd
Man FÅR vilja kräkas på tillvaron.. Det får man faktiskt
Trackback
