Leva livet som mamma...

Det är så det känns. I över 2 veckor har jag mått dåligt nu. Har mått bättre någon dag emellanåt, men sen är det tillbaka igen. Gråter för massa saker och känner mig helt borta ibland. Tankarna och funderingarna springer iväg med mig och jag målar upp saker till världsproblem. Jag oroar mig för saker som ligger långt fram i tiden och känner att allt kommer gå åt skogen. Emilia testar för fullt vissa dagar och det tar på mig. Jag har inget tålamod och jag blir arg jättelätt och sen får jag dåligt samvete för att jag blev så arg. Men sen vet jag att vissa saker MÅSTE jag säga till henne om på skarpen så hon förstår att det är fel och det är i de fall där hon t ex slår med saker på tv:n, eller står upp på köksstolarna och där kan hon ramla ner. Sen är hon på och pillar på ALLT och jag känner att vi redan har plockat undan jättemycket saker, vi kan väl inte tömma ur hela hemmet liksom.
Ibland så vill jag bara försvinna från jordens yta och slippa allt ansvar. Men samtidigt så är det ju det bästa jag har, jag älskar ju detta livet med Micke och Emilia och att vi ska ha en liten till. Men varför kan jag inte bara få njuta av det? Varför kan jag inte sluta tro värst om allt? Varför kan jag inte bara ta det lugnt och inte tappa tålamodet så snabbt? Ja, frågarna är många ska ni veta.

Känner mig oerhört osocial och vill helst inte umgås med någon. Jag känner att det är så svårt att prata med människor runt omkring mig när jag mår som jag mår för det är ingen som riktigt kan förstå. Känner mig bara jobbig som gnäller och klagar. Jag går här på dagarna och har ju de rutiner som Emilia har och tur är väl det för annars hade jag väl inte gjort något alls. Ena stunden så är allt underbart för att nästa sekund vändas till att gråten sitter i halsen och jag får superångest. Det känns som om min tillvaro är värst i hela världen och att det bara är jag som har det så här.

Jag frågar mig hur, HUR ska jag någonsin bli fri från denna ångest? Kommer jag någonsin kunna hantera den och kunna fungera normalt? Tanken på att en gång börja jobba känns fruktansvärd, men jag vet ju att en dag så måste jag det. Kan ju inte leva på luft och kärlek hur mycket jag än vill. Men hur ska jag klara av att jobba om jag fortsätter att må så här?

Usch förlåt för allt gnäll, men det är såååå skönt att skriva av sig lite. Imorgon ska jag på KBT samtal och jag hoppas att jag mår så här imorgon som jag mår idag för att verkligen kunna förklara hur jag känner.