Leva livet som mamma...

Titta vad söt hon är när hon sover i sin matstol! Visst ser det bekvämt ut!?

Ny vecka, nya utmaningar! Veckan börjar med att jag vaknar och tar över Emilia till min säng. Då börjar jag tänka på min mamma. Hon dog i en bilolycka den 6 april 1994 och jag var bara 15 ½ år då. Hon åkte på morgonen och kom aldrig hem. Hon var på sitt jobb och på väg hem så mötte hon en bil som kom över på mammas sida, mamma körde undan på sin vägren men den mötande bilen kom i samma riktning så det small. Mamma fick bl.a svåra skallskador och blev opererad. Min pappa, bror och jag kom in till sjukhuset och ca. 4 timmar efter olyckan fick vi träffa mamma. Hon var fortfarande medvetslös och jag höll hennes hand. Några minuter efter att vi kommit in på hennes rum kom en av läkarna in och talade om att hjärnan inte hade någon aktivitet och att det inte fanns något mer att göra så de stängde av respiratorn och mammas liv var över. Hon blev bara 49 år.

Mitt liv har efter detta åkt berg- o dalbana. Det är ju bl.a på grund av mammas död som jag får leva med min depression.

Nu har jag min egen familj och det gör ju att jag påminns om att min mamma aldrig får träffa Micke och Emilia. Hon har missat så mycket i mitt liv och jag funderar ofta på hur mitt liv hade sett ut om hon hade levat. Mitt motto i livet är "Inget ont som inte har något gott med sig". Jag hade så gärna velat ha min mamma i livet, att hon skulle få vara med och träffa min familj. Men nu är det inte så. Kanske var det meningen för att jag hade ju förmodligen inte varit den jag är idag och troligtvis inte träffat Michael och inte fått Emilia. Känns så hemskt på något sätt att tänka så, men jag måste ju se något possitivt i att mamma inte finns i livet.

Om ni visste hur avundsjuk jag kan bli på dem som har sin mamma kvar. De fikar, åker och shoppar och pratar. Tänk om jag kunde få en upplevelse med min mamma, tänk att bara få en sista fika och att hon fick träffa min familj! Det hade vart helt underbart. Jag har många kvinnor runt omkring mig som blivit lite "mamma" för mig, som jag ser upp till. Bl. a min pappas sambo Karin. Men de bro ju långt ner i Lerum så vi har ju inte den kontakten att vi träffas för en fika. Och svärmor kommer jag nog aldrig få den kontakten med att vi kommer umgås bara hon och jag.

Nej, nu vakna lilltjejen. Får skriva mer sen.