Det är länge sen... (2009-09-16)
...jag skrev nu. Men det har varit så mycket annat. Vi har varit på semester och i slutet på semestern så blev min man sjuk. De misstänker att han har fått MS så det vände upp och ner på hela tillvaron. Det var in och ut på sjukhuset för provtagningar, röntgen och andra undersökningar och mycket tankar och tårar. Det är fortfarande inte satt någon klar diagnos. Han kommer göra fler undersökningar under hösten. Han blev bättre och bara ett par veckor efter Michael blev bättre så blev Cassius akut förlamad i bakdelen. Jag märkte att han drog åt sig rumpan på nåt underligt sätt och trodde att han var dålig i magen, Michael gick ut med honom och märkte att han hade svårt att gå och vinglade på bakdelen.
Vi ringde veterinär och fick en akut tid. Så 2 timmar senare när vi skulle åka dit så kunde Cassius nätt och jämt stappla sig ut till bilen och när vi kom fram till veterinären så fick vi köra in honom på bår. Efter undersökning fick vi remiss till Blå Stjärnan i Göteborg där han blev inskriven och undersökt. De hittade en stor blödning i ryggkanalen som berodde på bl a ett diskbråck och troligen även någon slags tumörsjukdom. Han blev opererad och det gick bra, men han återhämtade sig inte som han skulle. Efter 9 dagar hämtade vi hem vår prins och han fick ett sista dygn hemma. Det var tufft att se vår älskade prins så medtagen, han släpade bakbenen med sig och hade kateter eftersom han inte kunde kissa själv. Han fick mysa med oss och han fick ligga ute i gräset på vår baksida. Det var bland det bästa han visste och det syntes att han njöt i gräset och solen och fick mumsa på grisöron och köttbullar. På eftermiddagen åkte vi och träffade en veterinär från Strömsholm som gjorde en sista bedömning, men han sa att Cassius var totalförlamad i bakdelen och hade ingen smärtkänsel över huvud taget så samma dag, tisdagen den 8 september klockan 17.25, somnade Cassius in.
Det har varit riktigt jobbigt och det är fruktansvärt tomt här hemma utan prinsen. Det är helt sjukt hur man kan älska en hund så mycket, han var en del i vår familj och vi fick 4 underbara år med honom. Vi önskar att det hade blivit fler år, men det blev inte det tyvärr.
Livet får gå vidare och sorgen får bearbetas hur tungt det än må vara. Får väl se om jag nu kan lyckas att hålla liv i denna blogg ett par dagar i veckan i alla fall...
